Gå till innehåll
Svenska Tyngdlyftningsförbundet
Svenska Tyngdlyftningsförbundet

"Starke-Arvid" Arvidsson

De första 100 åren av svensk tyngdlyftning gav tre guldmedaljer på Världsmästerskap. Den första guldmedaljen vann Arvid ”Starke Arvid” Andersson 1946.[1] Sedan kom det att dröja till 1969, då Bo Johansson tog guld i ryck, därefter till 1978 då Leif Nilsson gjorde om Bosses bravad och blev världsmästare i ryck. Det finaste för en tyngdlyftare är att vinna i sammandraget, varför Arvids prestation får ses som Den förnämsta under förbundets 100 år.

Text: Håkan Johansson

Vår förste världsmästare

Arvid är född 1919 i Västerrottna, ca tre mil väster om Sunne i Värmland. Han har nar detta skrivs således nyss fyllt 90 år. Intresset för kraftsport var uppenbarligen stort, han började träna i ett uthus med mycket enkla redskap, exempelvis kärrhjul. Träning bedrevs också i Sunne och där fick folkskollärare Edgren upp ögonen för denna talang och såg till att Arvid fick komma ut på tävlingar. Arvid debuterade på JDM och vann sin klass efter en hård batalj mot en jämnårig kamrat. Vid prisutdelningen ifrågasatte ledare om Arvid hade tävlingslicens. Det hade han inte, men det bekymrade inte Arvid, som raskt stegade fram till grabben som han nyss slagit och överlämnade DM-tecknen och gratulerade honom med orden ”rätt skall vara rätt”. Arvid kände säkerligen på sig att det skulle komma flera tillfällen och att detta bara var en början på hans idrottskarriär.

Arvid gjorde värnplikten i Karlstad och kom då under Eric Boijes ledning. Efter värnplikten bar det av till Kristinehamn. Här fanns atletveteranen” Sixten Lundell, en välkänd idrottsman i Kristinehamn som var med att bilda Kristinehamns ABK och Svenska Tyngdlyftningsförbundet. Arvid har alltsedan dess varit Kristinehamn trogen. I det civila utbildade han sig till brandman.

I boken ”Vi Tyngdlyftare” finns Arvids meriter förtecknade och där kan vi utläsa att han vann DM i både tvåarmslyft och enarmslyft från och med 1941. Redan 1943/44 toppar Arvid STF:s rankinglista i klasserna 60 kg och 67,5 kg. Och han fortsätter att tillhöra den absoluta Sverigeeliten fram till och med 1954.

Svenska mästerskap

Den 1 mars 1942 inledde Arvid Andersson sin idrottskarriär på allvar genom att vinna JSM i Malmö. En knapp månad senare blir det silvermedalj på senior-SM i Eskilstuna. 1944 blir han för första gången svensk mästare i lättvikt (67,5 kg). Fram till 1953 blev det ytterligare åtta guldmedaljer och 1954 avslutade han sin karriär med en silvermedalj. Dessutom ”fuskade” Arvid också i enarmslyft och fick ihop en guld- och en silvermedalj vid SM i enarmslyft.

Arvid Andersson var resultatmässigt mycket jämn vid SM-tävlingar. Resultaten varierar från 302,5 kg 1946 (fjädervikt/60 kg) till 327,5 kg sammanlagt 1949 (lättvikt). Under dessa år tävlade Arvid i huvudsak i lättvikt, det kom att bli 8 SM-tävlingar i lättvikt mot två i fjädervikt.

VM-affisch från 1946.

Internationella mästerskap, landskamper

Arvid Andersson påbörjade sin idrottskarriär samtidigt som andra världskriget rasade för fullt. EM, VM och OS-tävlingar låg nere från 1939 till och med 1945. Vidare fanns det inte på den tiden några andra kategorier än seniorer. Internationella mästerskap för juniorer infördes långt efter att Arvid Andersson avslutat sin idrottskarriär. Däremot bildades Nordiska Tyngdlyftningsförbundet 1940, men några mästerskap kunde inte genomföras på en och samma ort på grund av oroligheterna i världen. Det hela löstes så att man åren 1941 till 1945 korade Nordiska mästare genom att sammanställa respektive lands nationella mästare per viktklass. Arvid blev på så sätt Nordisk mästare för åren 1944 till 1945. 1946 arrangerade Norge det första Nordiska Mästerskapet i Oslo.

Arvid Andersson blev uttagen att representera Sverige vid fyra Nordiska mästerskap och vann samtliga gånger. Också här visade Arvid på en mycket jämn resultatserie, 312,5 – 325 kg. Av någon anledning genomfördes inte NM-tävlingarna regelbundet den första tiden. Man hade tagit beslut om att inte ha NM under OS-året 1948, därefter skulle Finland 1949 arrangera NM, men av detta blev intet. Inte heller blev det några NM-tävlingar 1952.

Svenskt deltagande på EM och VM före andra världskriget blev mycket blygsamt. Enligt tävlingsstatistiken finns noterat totalt 10 EM- och VM-starter vid fem tillfällen, varav ett EM och ett VM på 1930-talet. Svensk tyngdlyftning var lite grann på gång på 1930-talet med ett antal landskampsutbyten mot Danmark, Finland, Estland och Lettland, men utvecklingen hämmades av andra världskrigets utbrott.

VM i Paris 1946

Krafttag togs inom det internationella förbundet FIH[2] och VM-tävlingar kom till stånd redan 1946. Det blev dessutom en kombinerad EM/VM-tävling. Paris hade fått äran att arrangera dessa mästerskap, det var segermaktens privilegium. Ett antal nationer fick inte delta, bland annat Tyskland. Sovjet fick sin ansökan om medlemskap behandlad dagen innan tävlingarna startade. Sovjets medlemskap var ifrågasatt på grund av att deras tyngdlyftningsverksamhet ansågs sortera under begreppet professionell idrott.

VM-tävlingarna föregicks av ett ”uppror” i Sverige. Anledningen var en uttagningstävling för Gösta Magnusson och Sven Abrahamsson. Bägge två tävlade i lätt tungvikt (82,5 kg) och gjorde samma resultat, men Sven vann tävlingen på lättare kroppsvikt. Förbundsledningen beslutade ändå att ta ut Gösta Magnusson. Nu startade stora ”Värmlandsbullret”. Bakom det låg Eric Boije, hemmahörande i Karlstad och styrelsemedlem i STF. Arvid Andersson agerade också och krävde att uttagningarna skulle behandlas på ett rättvist sätt, annars var Arvid beredd att avstå VM-tävlingarna. Detta sker endast tre veckor innan VM startar.

De heta känslorna lade sig så småningom och det blev som förbunds­ledningen beslutat, den svenska truppen kom att bestå av Arvid Andersson, fjädervikt, Einar Andrén, lättvikt, Lennart Nelson, mellanvikt, Gösta Magnusson, lätt tungvikt, samt Gösta Bergström, tungvikt.

Arvid Andersson hade under året visat en uppåtgående form och varit uppe och nosat på världsrekordvikter och framhölls som en stark medaljkandidat. Fjädervikten, som inledde VM-tävlingarna den 18 oktober, samlade 15 deltagare från 13 nationer. Tre av deltagarna var givna medaljkandidater, Mahmoud Fajad, Egypten, Kassianik, Sovjet och vår egen Arvid Andersson.

Arvid Andersson hade inga problem med att hålla kroppsvikten och var laddad till tusen inför tävlingarna. Tyvärr började han med en underkänd press på 90 kg, men kom igen, fick godkänt i andra försöket. Därefter bommade han 95 kg. Fajad stannade på 85 kg och ryssen klarade 95 kg och ledde efter pressen. Arvid och Fajad började bägge två på 95 kg i ryck, Kassianik fick 95 kg noterat i protokollet. Efter en rejäl kraftansträngning klarade Arvid 100 kg medan Fajad lyckades klara 102,5 kg, tangerat världsrekord! Efter två grenar låg Arvid och Kassianik lika med Fajad 2,5 kg efter.

Kassianik stannade på 120 kg i stöt och fick totalt 310 kg. Arvid startade på 120 kg vilket klarades galant och därmed var minst silvermedalj säkrad. Fajad började på 125 kg vilket klarades enkelt och Arvid började känna viss oro. Nästa vikt, 125 kg, klarade Arvid, men den kändes tung. Fajad begär 130 kg tillika nytt världsrekord och efter diverse bönerop och vrål, klarar han vikten och tvingar nu upp Arvid på samma vikt. Arvid frivänder vikten, får nästan ”gardin”, men lyckas samla sig och stöta vikten på raka armar. Själv minns han inte mycket av lyftet, men vad gjorde väl det, han fick den i alla fall godkänd och ledde nu tävlingen.

Fajad har ett försök kvar och begär 135 kg. Åter åberopas gudarna och han tar i ”så han är grön i ansiktet”, klarar frivändningen, men där tar det stopp och Fajad får ”gardin” och faller baklänges. Arvid Andersson är världsmästare!

Bragdmedalj till Arvid 1946

Dåvarande förbundsordföranden Oscar Björklund framhöll i en ledare i tyngdlyftarnas tidning Atletik (nr 5 1946) att Arvid Andersson borde ha fått Svenska Dagbladets Bragdmedalj redan 1945. Han ansåg att Arvids snabba återkomst efter ett benbrott och därtill resultat i världsklass borde ha renderat Arvid Bragdmedaljen. Med sina resultat av världsklass kom Arvid att bli en idrottsstjärna, även utanför tyngdlyftarnas krets, av stora mått.

18 oktober samma år blir Arvid Andersson världsmästare i Prag och nu var det inget att diskutera. Bragdmedaljen var vikt för Arvid. I stort sett hela den nationella pressen stödde valet. Arvid blev den första tyngdlyftaren att erhåll SVD:s Bragdmedalj, och än idag är han ensam om att ha erhållit denna mycket prestigefulla utmärkelse.

Genom Bragdmedaljen fick tyngdlyftningen ett erkännande från övriga idrotts-intresserade Sverige och tyngdlyftningen kom verkligen att bli en populär idrott. Och alla ville se Arvid tävla!

I sina kommentarer till den ökade populariteten varnar Oscar Björklund för att det kan bli för mycket tävlande för Arvid. Det gällde ju att konservera formen, för om två år var det dags för nästa stora utmaning, då gällde det Olympiska Spelen i London.

Olympiska Spel

Man konstaterar snabbt att Olympiska Spel inte var Arvids grej. Placeringarna 13 och 12 på respektive London-OS 1948 och Helsingfors-OS 1952 säger en hel del. Arvid var helt klart medaljkandidat 1948 efter att i ett par tre år legat strax under, och i vissa fall överskridit världsrekorden. Efter VM 1946 satsades det friskt framåt mot London-OS. Det blev inget VM 1947 (Philadelphia, USA), tiden och pengarna räckte inte till. Det blev heller inget SM, då Arvid var sjuk, men sommaren 1948 stod träning och åter träning på programmet.

Två saker kan man utläsa av statistiken. För det första deltog inte Arvid (eller någon annan svensk lyftare) på några internationella tävlingar utöver OS under 1948. För det andra blev det inga svenska rekord av Arvid under 1948, däremot förekom han flitigt året innan, 1947. Slutligen gjorde han ett mediokert resultat vid uttagningstävlingarna på försommaren.

Blev pressen på Arvid för stor eller blev han övertränad? Den frågan blir nog svår att svara på. OS-lyftarna fick mycket medial uppmärksamhet såväl internt som externt och alla litade på att Arvid skulle ”göra det”.

Olympiaarenan där tyngdlyftningen avgjordes var Empress Hall, Earls Court, London, med plats för 7 000 åskådare. Hallen var dock aldrig mer än halvfull under OS-tävlingarna. Långa och utdragna tävlingar blev det, ända upp till 14 timmar per dag fick deltagare och ledare vara beredda på med start kring 11 på förmiddagen från Olympiabyn och åter vid 1 på natten.

Som nämnts tidigare var förväntningarna höga på Arvid Andersson, silvermedaljen var vikt för honom. Vi känner igen en del av hans motståndare, där återfinns Mahmoud Fajad från Egypten och den danske antagonisten Runge (som inte hade något med medaljstriden att göra).

Fajad blev Olympisk mästare med 332,5 kg totalt och tvåa blev Wilkes, Trinidad med 317,5 kg totalt. Under normala förhållanden hade Arvid definitivt varit med och fightats om silvermedaljen. Men Arvid var inte alls i form och i Atletiks OS-referat kan man läsa följande kommentar av Holger Winquist: ”Låt oss dra en tystnadens slöja över Arvids insats.” Arvid ger en möjlig förklaring till sin dåliga insats med orden: ”Jag vet inte vad det är. Känner mig inte nervös, om jag åtminstone varit det kanske jag haft någon vilja, men nu saknas den fullständigt. Men det kanske är så, när man nu hållit sig i form i flera år dag efter dag så måste en reaktion inträffa någon gång”.

Arvid Anderssons resultat blev 85-92,5-115=292,5. Han avstod dessutom lyft i press och stöt och fick 92,5 kg i tredje ryckförsöket med ett nödrop. Ett resultat som är jämförbart med vad han åstadkom i början av sin karriär.

Vid OS i Helsingfors fyra år senare (Arvid var då 33 år gammal) tävlade han i klass 67,5 kg och gissningsvis vägde han inte riktigt fullt i den klassen. Invägningsvikten skrevs till 66,85 kg. Favorit till Olympisk guldmedalj var Tommy Kono, USA, och han infriade också favoritskapet och vann tämligen överlägset på totalt 362,5 kg. Här hade inte Arvid något med medaljstriden att göra, han hade behövt öka svenska rekordet sammanlagt med 10 kg för att kunna hota någon av silver- och bronsmedaljörerna.

Arvids resultat var något under vad man skulle kunna förvänta sig. Tidigare under året vann han SM på 325 kg, men en efterhängsen armbågsskada hindrade honom från att få full utdelning i framförallt pressmomentet. Arvids resultat, 92,5-102,5-122,5=317,5, resulterade i en 12:e plats i sammandraget.

Arvid Anderssons OS-drömmar stannade vid just drömmar.

Svenska rekord

Tävlingsreglerna var annorlunda på den tiden och det kan vara svårt att förstå anledningen till att en del av dem fanns. Då vi saknar en regelbok från 1940-talet, redovisas endast ett par regler som gällde när Arvid var som bäst.

En första förutsättning för att ett rekord skulle godkännas var att det godkändes av samtliga tre domare. Idag gäller att svenskt rekord godkänns om minst två av tre domare godkänner lyftet. En lyftare som noterade världsrekord var också tvungen att vid direkt omvägning i anslutning till lyftet väga in i klassen. Vägde rekordlyftaren över aktuell viktklass blev det inget rekord. Detta gällde inte vid svenska rekord. Sistnämnda regel fanns med långt fram i tiden och togs inte bort förrän efter OS i München.

Med denna inblick i dåtidens regelverk blir det lite lättare att förstå en del egendomliga rekordnoteringar från Arvids sida. På VM klarade Arvid 130 kg, men i STF:s officiella rekordlista finns det inte med som svenskt rekord utan det är 127,4 kg noterat den 22 april 1946. Nästa notering är från 15 december samma år, alltså nästan två månader efter VM, och lyder på 127,5 kg. Det är först den 12 februari 1966 (!) som Arvids stötresultat från VM överträffas och då heter lyftaren Enar Edberg, Sundbybergs TK.

Med hänsyn till dessa, för 2000-talets tyngdlyftare, ”obegripliga” regler, kan vi dra två slutsatser. För det första att Arvid måste ha fått sitt VM-lyft godkänt med domarsiffrorna 2-1, för det andra att rekordstatistiken mellan äldre och senare tiders lyftare haltar. Arvid Andersson lyckades ändå få ihop 21 svenska rekord samt en världsrekordnotering (det sammanlagda resultatet vid VM 1946).

”Starke Arvid” bäst genom tiderna?

Frågan är inte helt lätt att besvara med hänsyn till olika regelverk (se ovan) och olika förutsättningar. Genom åren har tyngdlyftningen utvecklats i fråga om teknik, tränings-metodik, utrustning och tävlingsutbud. En sak är dock helt klar. Arvid Andersson vann VM 1946, det har ingen annan svensk klarat av. Bo Johansson och Leif Nilsson blev guldmedaljörer i delgrenen ryck. Arvid vann EM-guld sammanlagt vid tre tillfällen. Samma sak här, Bo Johansson och Hans Bettembourg har tillsammans tre guldmedaljer i delgrenar.

Bo Johansson och Hans Bettembourg har ett antal världsrekordnoteringar var, medan Arvid endast fick en. Men slår det Arvids VM-guld?

Hans Bettembourg nådde fantastiska framgångar på München-OS genom att bli brons-medaljör. Det slår mycket, men är det tillräckligt för att placera honom före Arvid?

Till sist det som definitivt får vågskålen att väga över till Arvids fördel, han fick SVD:s Bragdmedalj 1946. Det betyder att Arvid gjorde den största idrottsbragd av alla svenska idrottsmän och kvinnor 1946 och det har ingen annan tyngdlyftare klarat av.

[1] Arvid ”Starke Arvid” Andersson född 1919 skall inte förväxlas med den tidigare Arvid ”Starke Arvid” Andersson (1873-1954) som kring förra sekelskiftet rönte stora framgångar som tyngdlyftare (världsrekord i stöt) och brottare (tre gånger utmanare i titelmatch om världsmästartiteln).

[2] FIH = Fédération Internationale Haltérophile, Namnet på Internationella Tyngd­lyftningsför­bundet från 1920 till 1972. Från 6 september 1972 är det officiella namnet International Weightlifting Federation (IWF).

Publicerad: 2022-12-20

Senast uppdaterad: 2022-11-17

Sponsorer

Besöksadress

Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Postadress

Box 110 16
100 61 Stockholm

Kontakta oss

+4686996330
office@tyngdlyftning.org

Leveransadress

Östgötagatan 98 D
116 64 Stockholm