Åren 1973-86

Rubriken STF 1973 – 1986 och VM Södertälje 1985 torde vara liktydig med svensk tyngdlyftnings guldålder i dubbel bemärkelse.

Text: Curt-Eric Hermansson

För att ytterligare befästa min åsikt i denna del så har jag funnits i förbundets verksamhet flera år tidigare. Redan 1964-66 ingick jag i ungdomskommittén tillsammans med Karl-Eric Edh, Örebro och Tage Lundin, Södertälje. Jag blev sedan 1968 invald i styrelsen som kassör, en post jag svarade för till dess jag valdes som ordförande 1973.

Utan att på något sätt vara nostalgisk så kan jag inte glömma några äldre ledare som haft stor betydelse för svensk lyftning och jag tänker då främst på bröderna Landell, Göteborg, Karl-Eric Dahlqvist, Västergötland, Ingvar Jonasson, Luleå, Ragnar Bergström, Falun, Holger Winqvist och Yngve Frölander, Stockholm och sist men kanske den störste av dem alla, Ulf af Trolle. Alla herrar som vågade ha åsikter där idrotten gick först och inte där den personliga egoismen fick styra.

1971 hade jag valts som president i Nordiska Tyngdlyftningsförbundet och 1972 blev ju ett lyftningens sorgeår med OS händelserna i München. Vi hade ju kort tidigare haft israelerna i Sverige och kände de drabbade.

Nåväl 1973 var vi mitt i lyftcirkusen. Den ena stora galan avlöste den andra och alla hade något världsrekordförsök på dagordningen. Dessa galor hade ju börjat flera år tidigare med namn som Bosse Johansson, Hasse Bettembourg, Ove Johansson med flera. Pressmomentet försvann vid OS-kongressen 1972, vilket naturligtvis kom att märkas. Minnen från 1970-talet är annars av att både Bosse Johansson och Hasse Bettembourg på grund av skador inte var aktuella för OS 1976.

Bosse Johansson en av svensk tyngdlyftnings största idrottsstjärna med VM-medaljer och världsrekord på sin meritlista.

Svensk lyftning hade nu fått ett annat affischnamn i Lennart Dahlgren – sedermera Dahlis med hela svenska folket. Hans beryktade språng på OS i Montreal där reportern Anders Molin förskräckt i TV skrek – se så han hoppar. Bilden kablades ut över hela världen och bidrog till att svensk lyftning fick ett bättre fotfäste hos allmänheten. Dahlis OS-hopp blev årets idrottsbild i Sverige. Den gode Anders var inte så väl insatt i lyftningens alla mysterier. Jag kommer också ihåg när jag tillsammans med Dahlis skrev hans första sponsorkontrakt. Det var lanserandet av Hitachis radio Hoa 5000 – ett avtal som såg sina dagar i Sundbyberg.

Foto: Scanpix

1970-talet präglades också av styrkelyftningens intåg på arenan. Grenen växte enormt på relativt kort tid och fick fram många duktiga och väletablerade lyftare. Namn som Kenneth Matsson, Stefan Nentis och Lasse Hedlund kom att bli bra representanter för styrkelyftningen. Jag har också många minnen av Ray Yvander – Eskilstunakillen som hade stora förutsättningar men tog inte allt på riktigt allvar.

Årsmötet 1975 minns jag också då norrlandsoraklet Kalle Sjölin ställde sig upp och ansåg att styrkelyftningen borde sänkas ner i Kirunagruvan. Men bara något år senare hade den gode Kalle sadlat om och var först att spränga 380 kg:s vallen i knäböjning och satte då svenskt rekord. Så kan det vara.

Under 70-talet hade vi alltid vid större tävlingar någon från Sveriges Radio eller TV med. Speciellt ofta var Anders Molin med och blev med åren en duktig företrädare får vår sport. Mac Gänger var också med till och från. Vi hade en hel del TV-tid vilket naturligtvis var välgörande. Rolf Ullmans ungdomsfond blev ett faktum och har med åren växt enormt till svensk lyftnings fromma.

Lyftgymnasiet i Olofström såg dagens ljus och växte sedan i popularitet. Här har flera fina lyftare fostrats. Kraftpolens tillkomst var också ett positivt inslag för våra lyftare.

Baltic Cup 1974 i Växjö blev en succé. TV på plats fina arrangemang och bra tävlingar gav eko ute i landet. Vi hade också en Baltic Cup tävling i Bollnäs där jag hade tagit kontakt med en god vän som satt som VD för Edsbyverken. Jag hade kommit överens med honom om ett besök samtidigt som jag talade om att vi förväntade oss något som ett minne av besöket. Döm om vår förvåning när vi skulle åka därifrån och han tog oss med till skidavdelningen och lämnade ut ett komplett skidpaket till alla lyftare och ledare.

70-talet präglades också av SM-tävlingarna i olympisk lyftning som under 21 års tid var förlagda till Sundbyberg. Karlstad AK blev första arrangör utanför Stockholmsregionen.

Förbundets första riktigt stora och tuffa riksinstruktör var Sven Borrman – en kille som var verkligt temperamentsfull, enormt engagerad och vår första TV-mässiga omslagspojke. Han efterföljdes sedan av Inge Johansson, Svens raka motsats i vissa stycken. Inge var enormt kunnig, lugn och metodisk och alltid välunderrättad i sina åsikter. Båda fina företrädare för svensk lyftning. Vi hade också en konsulent som var en duktig matematiker och suverän i sitt framförande av träningsmetodik, arbets- och föreningsverksamhet, Folke Garbom.

Förbundet hade väldigt bra kontakter med SOK som på alla sätt försökte stötta oss och alltid gjorde det bästa av våra framförda önskemål. SOK:s ordförande C.G. Anderberg var i alla hänseenden en vän av svensk lyftning.

VM i Gettysburg ,USA blev också en oförglömlig tävling med Leif Nilsson som mästare i ryck. Leif en i alla avseenden värdig representant för svensk lyftning.

Eleiko – Halmstadsföretaget med Stig Edebalk i spetsen ställde alltid upp med sponsormedel och får väl anses som en av de största sponsorerna svensk lyftning haft. Deras skivstänger har i hårdaste konkurrens klarat alla hinder och också med all rätt korats till världens bästa skivstång. I mitten av 70-talet hoppade Uddeholms AB in på marknaden med sin skivstång men lyckades aldrig etablera sig internationellt.

1975 avled en av Svensk lyftnings stora ledare – förbundets förre ordförande Nils Ekborg som under många år kamperade ihop med Holger Winqvist och Yngve Frölander.

1979 var jag överledare för Europalaget i olympisk lyftning som mötte USA i Finland. En på alla sätt oförglömlig tävling där USA segrade.

1973 får vi inte glömma bort. För första gången deltog vi i den judiska olympiaden – Makabiaden som alltid arrangeras i Israel året efter vanliga OS. Israelerna kom upp till Arlanda med eget plan och hämtade den svenska truppen där de flesta idrotterna ingick. Dessutom var Idlaflickorna med för att uppträda bland annat i Haifa och Tel Aviv. Bland andra ingick bröderna Nils-Erik och Bertil Sollevi och Lennart Stahl i den svenska truppen. Makabiadens avslutning på Ramat Gan i Tel Aviv blev något man aldrig kommer att glömma. Alla deltagare från hela världen bytte dressar under publikens glada tillrop. För egen del kom jag över en irländsk dress.

Dopingproblemen blev alltmer påfrestande för förbundet. Verksamheten samman-kopplades i allt större omfattning med ett intensivt preparatintag och diskussioner började föras om vårt berättigande att tillhöra idrottsfamiljen. Positiva prov bland såväl olympiska som styrkelyftare gjorde inte saken lättare att hantera. När vi sedan fick rubriker i dagspressen att en lyftare fastnat i tullen med förbjudna preparat så förstår säkert alla vilken kraft som fick läggas på att förklara och ta ställning i frågan.

Ja det finns mycket att säga om 70-talet. Styrelsearbetet började i många frågor handla om prioriteringar av olympisk lyftning eller styrkelyft. Penningfördelningen mellan de båda aktiviteterna var inte alltid så lätt att enas kring. Vid styrelsens februarimöte 1976 beslutades att upplösa styrkelyftskommittén och i stället tillsätta en arbetsgrupp bestående av Bengt Cannerström och Willy Candemyr.

RF:s ungdomsråd hade av SOK fått i uppdrag att utse 10 meriterade idrottsungdomar i åldern 17-20 år som skulle få närvara under OS i Montreal. RF lottade ut 10 förbund som sedan fick ansvarat att utse lämplig utövare. Vi hade turen att komma med bland de 10 förbunden och efter noggrann genomgång så fastnade vi för Lars Rinse från Helsingborg.

1980-talet tog sin början med att herrar journalister Thomas Malmqvist och Bobby Byström på alla sätt försökte svärta ner vår verksamhet. Tyngdlyftning och styrkelyft var att jämföras med något som katten släpat in på mattan utan tillåtelse och nu bara skulle kastas ur idrottsfamiljen. Mac Gänger som försvarade lyftningen näst intill idiotförklarades av de båda – speciellt av Thomas Malmqvist. Svaromålen riktigt haglade mellan de båda där sakligheten speciellt från Malmqvists sida alltmer sjönk ner i det fördolda.

Moskva OS 1980 var också i farozonen på grund av politiska motsättningar. Västtysklands politiska ställningstagande banade väg för att spelen kunde genomföras som tänkt. Leif Nilsson gjorde här en fantastisk insats. Några dagar innan vi skulle avresa till Moskva tvingades Leif att operera sin ena menisk vilket inte hindrade honom från att bli fyra i ryck.

17 juni 1981 utsåg Riksidrottsstyrelsen en arbetsgrupp för elitidrottsfrågor under ledning av Ulf Lönnqvist. I arbetsgruppen kom sedan undertecknad att ingå tillsammans med Curt Einarsson, bandy; Hans Engqvist, skidor; Bengt Lager, modern femkamp; Kaj Sandell, kanot och Allan Adolfsson, SOK. Sekreterare och föredragande var Bengt Wallin, RF En både trevlig och givande arbetsuppgift och det var här jag träffade Kaj Sandell som var en av Direktörerna på Saab-Scania. Det blev en värdefull kontakt framöver.

VM-kongressen i Lille 1981 tog ett efterlängtat beslut att sära på EM och VM när tävlingarna skulle arrangeras i Europa. Under dessa tävlingsdagar drabbades idrotten av ett flertal armbrott – i många fall helt oförklarliga. Man spekulerade om stängerna kunde ha del i det inträffade, kanske de blivit för snabba i förhållande till vad kroppen tålde. Någon klarhet i orsakerna kom aldrig fram.

1981 fick vi också se ett nytt ryskt stjärnskott i supertungvikt – Martjuk som imponerade väldigt. Under kongressen i Lille -81 blev jag själv invald som vice president i Europaförbundet.

1983 genomförde vi i Göteborg ett väldigt välarrangerat VM i styrkelyft med fina svenska framgångar. Sedan hade vi styrkelyfts-EM i Stockholm 1986 och VM för damer i Hestra. 1983 var i övrigt ett händelserikt år med Holger Winqvist som fyllde 75 år och Yngve Frölander som fyllde 65 år. Generalsekreterarposten hade han tidigare lämnat och nu hade stafettpinnen gått till Tommy Torstensson. VM i tyngdlyftning fick med en veckas varsel flyttas från Armenien till Moskva.

Något år tidigare hade vi också skifte på posten som generalsekreterare i Nordiska Tyngdlyftningsförbundet. Frölander avgick och Benny Johansson tillträdde. Mac Gänger hade tagit över ansvaret för Nya Kraftsport och såg till att vi fick en helt ny schvung över såväl tidningen som dess innehåll. En proffskraft på rätt ställe vill jag påstå. Men svårigheter att få in materialet inom föreskriven tid gjorde att Mac tröttnade efter en tid – han var lite av perfektionist och hade svårt med personer som lovade men inte höll sina löften.

Sverige hade tilldelats 1985 års VM i tyngdlyftning och efter flera turer hade vi fastnat för Södertälje som VM-stad. Kommunen visade stort intresse och biföll våra önskemål i stort. När sedan Scanias PR direktör Kaj Sandell fann det intressant att ställa upp med namnet Scania som huvudsponsor, och med allt som följde av detta så föll en stor sten från våra axlar. Genom Scanias intåg på arenan blev tyngdlyftningen genast något att räkna med. Inget visade sig omöjligt vare sig det hade med ekonomi eller annat att göra. Scania var vana att handskas med idrott på hög nivå efter flera år som sponsoransvariga för svenska skidåkningslandslagets långloppstrupp.

1984 var annars det stora jubileumsåret – förbundet fyllde 75 år och detta firade vi i Södertälje i samband med årsmötet. Utmärkelser och gåvor liksom kommande VM präglade jubileumsåret.

Dopingproblemen återkom i allt större omfattning. Sportens vara eller icke vara fanns på mångas läppar och inte minst bland olika förbundsledare. Vi ansågs av vissa som något suspekta – med all rätt vill jag påstå. När vi 1985 hade tio dopingfall på landsdels-mästerskapen i SL och bland dessa var det fem mästare så kom vår verksamhet i allra högsta grad i fokus massmedialt. Här ligger grunden till att vi beslutade i styrelsen – om än inte en enig sådan – att från och med 24 oktober 1985 under ett år inställa allt internationellt utbyte med några få undantag. Beslutet blev ett ramaskri utan dess like och massmedia med flera hakade på. Men det fanns också väldigt många som applåderade vårt beslut och ansåg, att äntligen hade vi vågat ta ett beslut som kändes bland dem som syndade på nåden. Nu skall noteras att även olympisk lyftning hade haft sina dopingfall så styrkelyftarna stod inte själva i skamvrån.

Vi drabbades också av en annan konsekvens när dopinghärvan kablades ut i världen. Västtyskland hoppade av TV-sändningarna från VM i Södertälje – här var en timme per dag bokad och man beslutade sig till slut för att enbart sända 15 minuter. Än värre var att Västtyskland var så kallat länkland för Sydeuropa och den förändrade sändningstiden innebar andra förutsättningar för ABC sportens USA sändningar. IWF var också involverade i VM:s TV-sändningar och vårt grundavtal på minst 200 000:- för VM blev något helt annat.

De olympiska lyftarna protesterade så det hördes vida och årsmötet 1985 blev stormigt. Det var också såväl olympiska lyftare som ledare som menade att beslutet slog extra hårt mot tyngdlyftningen fastän den inte varit den stora syndaren. Efter många synpunkter och protester enades alla att avstängningsförbudet skulle gälla tidsperioden 1 januari - 31 december 1986 och avse att allt internationellt utbyte inställs på såväl förenings- distrikts- och landslagsnivå, såväl inom tyngdlyftning som i styrkelyft. Vissa avsteg från beslutet gjordes också.

VM-tävlingarna i Södertälje ansågs av alla deltagande nationer vara de bästa som genomförts i modern tid. Såväl Södertälje kommun som Scania hade dukat upp ett intressant bort med olika faciliteter såsom utflykter, olika stadsbesök och fabrikstillverkningar, sightseeing i Stockholm, båtturer m.m. Rundturerna med Scanias specialbuss inte att förglömma. Tävlingsorganisationen klaffade perfekt och alla inblandade uträttade stordåd som sedan inte fick den erkänsla alla var värda.

43 nationer deltog med 226 deltagare – bara detta ett rekord i sig. Det genomfördes drygt 1350 lyft. VM bevakades av 160 massmedie­representanter från 17 länder, 75 skrivande journalister, 39 fotografer, 21 radiojournalister och 25 TV-medarbetare. Nio radiobolag sände från tävlingarna och det amerikanska TV-bolaget ABC lovade slutligen att visa ett 30 minuter långt sammandrag från VM under januari 1986.

Men säg den glädje som varar. Våra VM-lyftare hade nog aldrig funderat över ordspråket – tala är silver men tiga är guld – man tänkte sig inte för utan började klaga på än det ena än det andra utan att först ta upp diskussionerna med förbundsledningen. Skrivelser och annan massmedial kontakt blev stort uppskrivet. När detta sedan kopplades ihop med förbundets dopingproblem drabbades vi av det största bakslaget man kunde tänka sig. Kaj Sandell ringde upp mig och förklarade att Scania inte ville figurera i sådana här sammanhang och avsåg därför med omedelbar verkan avbryta samarbetet och all sponsringsverksamhet. Jag förmodar att våra olympiska lyftare kände sig nöjda med vad man presterat. Svensk lyftning förlorade ekonomisk stöttning av sällan skådad omfattning och kommer förmodligen aldrig att på nytt komma i dess närhet.

Vi fick också via internationella journalistförbundet vetskap om den undersökning som blivit gjord för att utröna vilka 22 idrotter som borde finnas med på OS-programmet. Tyngdlyftningen hamnade på 12:e plats strax bakom brottningen men före boxningen. På sista plats hamnade tennis.

För egen del hade jag de senaste åren i allt större omfattning kopplats samman med önskemålet om delning inom förbundet av olympisk lyftning och styrkelyft. Jag ansågs på sina håll som motståndare till styrkelyft. Styrelsen var delad i sina åsikter. Vi hade i styrelsen tagit ett beslut att diskutera med RF i ärendet vilket också skedde. Men den diskussionen avsåg enbart möjligheten att dela upp förbundet i ett förbund för olympisk lyftning och ett förbund för styrkelyft. RF:s ekonomi tillät inte denna möjlighet och därmed vara saken utagerad. Så trodde i vart fall undertecknad – men icke sa ”Nicke” . Genast kom det ut ett rykte att jag stod i spetsen för styrkelyftningens nerläggning. Allt detta helt grundlöst. Jag hade på intet sätt någon aversion mot styrkelyftningen och så var inte fallet med de övriga i styrelsen heller. Däremot var jag tydlig i min åsikt att de båda verksamhetsgrenarna borde finnas i vart sitt förbund. Detta hade sin grund i såväl ekonomiska som idrottsliga aspekter. När jag nu skriver dessa rader så finner jag till min glädje att i dag återfinns de båda idrotterna i vart sitt förbund.

I januari 1986 i samband med vårt styrelsemöte blev jag uppringd av en styrkelyftsledare från Småland som förklarade, att därest jag inte omgående ändrade mina åsikter om styrkelyftningen och började arbeta för dess berättigande så skulle min saga i förbundet vara slut. Jag brydde mig inte om att närmare diskutera det hela utan svarade bara att var och en har sin åsikt och sedan la jag på luren.

Ja, mycket skulle kunna skrivas om händelser under mina år inom svensk lyftning. Många trevliga människor har jag träffat, underbara upplevelser, intensiva och spänningsladdade tävlingar och givetvis också såväl tragedier som mindre trevliga stunder.