Svenska VM-arrangemang 1953-1985

Text: Håkan Johanson

VM 1953

STF:s årsmöte 1950 gav styrelsen i uppdrag att söka VM 1951 alternativt 1953 (inget VM 1952, OS-år). Den svenska delegationen var hoppfull, men röstningen gick dem emot, det blev Italien och Milano som tog hem VM 1951 med en rösts marginal mot Sverige. Den svenska delegationen fick åka hem och ladda om inför kongressen i Milano 1951.

På kongressen i Milano fanns tre sökande nationer till VM 1953, USA, England och Sverige. USA anmälde genast att de avstod sin kandidatur till förmån för Sverige, därefter gick röstningen enkelt Sveriges väg, 14 röster till Sverige mot en röst för England. Glädjen var naturligtvis stor i svensklägret, men man talade omedelbart om att tävling i ”Culture Physic” (tävlingar i bodybuilding) ej skulle arrangeras av Sverige. Detta åtog sig istället amerikanarna.

VM-tävlingarna i tyngdlyftning kom att få en särskild betydelse för svensk idrott, då RF samtidigt firade 50-års jubileum. VM-tävlingarna öppnades högtidligt av RF:s ordförande Bo Ekelund.

Organisationskommittén kom att bestå av Oscar Björklund, ordförande STF, Charles Meijer, kassör STF, Holger Winquist, sekreterare STF, Stig Lundqvist, vice ordförande STF, samt Arne Mattsson, kanslist. 1952 presenterades en ”generalplan” för VM-arrangemanget där kommittén fastställt budget, tävlingsarena och tävlingsdatum.

Den för dåtidens tyngdlyftning så välkända idrottsarenan Eriksdalshallen, uppförd 1937-1938, fick bli tävlingsplats för VM. Här hade avverkats en SM-tävling redan 1948, och framförallt, ett stenkast från Eriksdalshallen låg STF:s kansli, Råggatan 11.

Tävlingarna

VM-tävlingarna skapade stora rubriker från massmedia och en hel del förhandssnack kom att handla om nationstävlingen. Rubrikerna hade följande lydelser, ”Tyngdlyftarnas VM blir en jättekamp Sovjet – USA”, ”Guldstrid mellan USA – Sovjet vid VM-lyft i Eriksdalshallen”. VM 1951 dominerade USA och vann 7 VM-medaljer, Sovjet blev utan medaljer. OS 1952 var det klart jämnare, USA 6 medaljer mot Sovjet 7 medaljer.

USA mönstrade ett helt lass med stjärnlyftare. I lättvikt återfanns Peter Georg, regerande Olympiske mästaren från 1952, regerande Världsmästare 1951, bägge gångerna i mellanvikt. I mellanvikt dubblerade USA med Olympiske mästaren Tommy Kono, VM-tvåan från 1951 David Shepard. Den femfaldige VM-guldmedaljören med OS-guld från 1948 och OS-silver 1952, Stanley Stanczyk, tävlade i lätt tungvikt. Norbert Schemansky, Världsmästare 1951 och Olympisk mästare 1952, tävlade i klass 90 kg. I tyngsta klassen dubblerade USA med John Davis, kanske den störste av dem alla, med 6 VM-titlar och 2 OS-guld på meritlistan, samt Jim Bradford, som blev silvermedaljör vid OS 1952.

Sovjet spred ut sina lyftare mer än USA och deras meritlistor var klart kortare. Ivan Udodov, bantamvikt, var regerande Olympisk mästare (1952), Nikolai Saksonov, OS-silver 1952, Arkadi Vorobiev hade ett OS-brons 1952 och VM-silver från 1950. Slutligen Trofim Lomakin, som var regerande Olympisk mästare i lätt tungvikt.

Av de amerikanska lyftarstjärnorna kom Tommy (Tamio) Kono att bli välkänd och omtyckt idrottsstjärna i Sverige och återkommer fler gånger till Stockholm.

De svenska lyftarna kvalade in till VM via SM och NM tidigare under året. Den svenska lagledningen valde att dubblera i fjädervikt och lättvikt och avstod deltagande i lätt tungvikt och mellantungvikt. Laget fick följande utseende och resultat:

56 kg Gunnar Olofsson, Jönköpings AK 5 82,5-85-107,5=275,0

60 kg Einar Eriksson, Sundbybergs TK 3 90-97,5-120=307,5

67,5 kg Åke Hedberg, Kristinehamns ABK 5 95-105-132,5=332,5

67,5 kg Bertil Bergelin, Malmö AK 7 92,5-100-135=327,5

75 kg Ingmar Franzén, Södertälje AK 8 102,5-107,5-142,5=352,5

+90 kg Lage Andersson, Stockholms AK 7 130-115-150=395,0

Tyvärr lyckades inte Ingemar Gustafsson väga in och försvann därmed från tävlingarna. Bäst lyckades Einar Eriksson av de svenska lyftarna och kom på bronsplats i hård kamp mot Julian Creus, Storbritannien. Einar vann över Creus på lättare kroppsvikt. Åke Hedberg kom på femte plats på VM, men blev silvermedaljör på EM (EM avgjordes i samma tävling).

Till vänster programblad från VM 1953. Georg Lindberg heter konstnären som gjorde originalet.

Till höger Lage Andersson som deltog i klass +90 kg 1953 och 1958.

VM 1958

Tyngdlyftningsförbundets ledning fick blodad tand av de framgångsrika VM-tävlingarna 1953 och började se sig om efter nya projekt. Den 5 november 1955 beslutade STF-styrelsen att ansöka om värdskapet för EM 1957. Nu blev det inget av detta, EM-tävlingarna gick till Katowice, Polen. Men den svenska ledningen gav inte upp så lätt. Ett år senare, 29 september 1956, går en skrivelse till Internationella Tyngdlyftningsförbundet där STF ansöker om VM 1958 alternativt 1959.

Ansökan behandlas på OS-kongressen i Melbourne och i Kraftsport 1956/12 berättar Nisse Ekborg att enligt telegram från Oscar State, IWF:s generalsekreterare, hade Sverige tilldelats VM 1958 i hård kamp mot Indien med röstsiffrorna 16-10. 1953 var det Oscar Björklund som ledde ”lyftarskutan”, men sedan 1955 hette förbundets ordförande Nils Ekborg. Förutom Nisse Ekborg ingick Holger Winquist, generalsekreterare för VM, Harry Söderström, sekreterare STF samt Einar Gunnarsson, skattmästare för VM.

VM-tävlingarna fick en officiell beskyddare av högsta dignitet, Prins Bertil. Det är oklart om Prins Bertil närvarade vid tävlingarna men i ett förord i programmet lyckönskar prinsen aktiva och funktionärer till bra tävlingar och fina resultat.

USA, Sovjet och Kina i huvudrollen

För att höja intresset för VM-tävlingarna återlanserades den stora kampen mellan de två bästa nationerna, USA och Sovjet. Med stor spänning avvaktades anmälningarna och i juli månad kom anmälningarna, tidningarna skrev att ”tyngdlyftnings-VM var ekonomiskt i hamn”. Men det fanns andra nationer som pockade på intresse av annat slag. ”Kommunistkina” och ”Nationalistkina” (det vill säga Formosa, dagens Taipei) var anmälda. Kravet från IWF var att de kinesiska länderna var tvungna att tävla i ett ”allkinesiskt” lag. På samma sätt behandlades Väst-/Östtyskland, och de hade accepterat detta krav.

I augusti kom så svaret från ”Kommunistkina” och ”Nationalistkina” att de drar sig ur tävlingarna. Därmed var de storpolitiska problemen avklarade.

Marknadsföring av VM-tävlingarna

Till detta VM hade tagits fram en elegant affisch signerad Georg Lindberg, (medlem i Stockholms Atletklubb). Nisse Ekborg beskriver den i följande ordalag: ”En sällsynt kraftig, välvuxen, proportionerlig lyftare står framför en skivstång i stilla koncentration (världens starkaste man). Han överskuggar Stockholms silhuett, Stadshuset, som ter sig litet mot denne man. Den påtryckta texten säger ’VM 16-21 sept. 1958’”. Samma affisch kom att användas vid VM-tävlingarna 1963. Georg belönades sedermera med STF:s förtjänsttecken i guld.

Tävlingarna

VM-tävlingarna startade den 17 september avslutades den 21 september och, precis som 1953, ägde de rum i Eriksdalshallen.

Den svenska ledningen hade inga större förhoppningar om svenska framgångar. Förre världsmästaren Arvid Andersson hade hand om förbundstränarsysslan. Vissa problem uppstod vid uttagningarna så kompletterande uttagningar fick göras under sommaren. Till sist mönstrades följande trupp.

56 kg Enar Edberg, Sundbybergs TK 6 82,5-90-117,5=290,0

60 kg Einar Eriksson, Sundbybergs TK 7 92,5-87,5-110=290,0

67,5 kg Rune Brundin, Örebro AK 10 100-95-125=320,0

75 kg Einar Andrén, KA 2 IF 10 115-105-132,5=352,5

82,5 kg Ingemar Franzén, Södertälje AK 7 115-120-155=390,0

90 kg Bo Svensson, AIF Ulven 10 125-120-152,5=397,5

+90 kg Lage Andersson, Stockholms AK 9 142,5-115-142,5=400,0

Bäst lyckades Enar Edberg med en sjätte placering. Ett par svenska rekord noterades också, Bo Svensson (90 kg) 397,5 kg totalt, Lage Andersson, 142,5 kg i press,

Sammanfattningsvis blev VM 1958 ingen kassasuccé, snarare tvärtom. Men på den positiva sidan syns ökat antal medlemsföreningar och SM- respektive DM-tävlingar för en ny kategori, nämligen ungdomar, som introduceras 1959.

Enar Edberg, till vänster, blir bästa svensk på VM 1958 och deltog också på VM 1963. Ingemar Franzén,här från EM 1955, kom på sjunde plats på VM 1958.

Georg Lindberg fick förtroendet att skapa en ny VM-affisch, som även används under

VM 1963.

VM 1963

Sedan förbundsledningen återhämtat sig efter 1958 års VM började det klia i arrangörsfingrarna och1962 ansökte man om VM och EM 1966. Men det fanns andra nationer som uppenbarligen var hetare och 1966 genomfördes VM i Öst-Berlin.

Den 1 april 1963 kom som ett dåligt aprilskämt nyheterna att årets VM-arrangör, med Prag som tävlingsplats, hade backat ur. Det surrade om rykten till vad som hade hänt, bland annat nämndes politik som orsak. Sanningen kunde spåras tillbaka till 1962 års VM, då USA flyttade över VM till Ungern på grund av en NATO-regel om visumstopp för Östtyskar. 1963 var situationen likadan, men åt andra hållet. Reglerna vara lika kärva för USA att få visum i Tjeckoslovakien.

En förfrågan gick ut till medlemsnationer för att få någon annan att åta sig arrangemanget. När den svenska förbundsledningen fick förfrågan behövde bara Nils Ekborg (fortfarande STF:s ordförande) samt Yngve Frölander, sekreterare i STF, ”se på varandra” så visste de vad de ville. Frågan måste snabbehandlas av styrelsen. Sagt och gjort. Övriga styrelsen var positiv utom Holger Winquist. Ett telegram skickades till IWF:s högkvarter i London med budskapet ”Sverige intresserade av VM”.

Tre VM på tio år

Nils Ekborg kommenterar i en artikel i Nya Kraftsport att det torde vara ett rekord att arrangera tre världsmästerskap på tio år och dessutom endast fyra månader till att förbereda VM-arrangemanget.

Av förståeliga skäl fanns inga möjligheter att ta fram ny logga till affischer, medaljer m m. Den ”gamla” affischen från VM 1958 fick duga liksom utformningen av medaljerna. Inte blev det någon beskyddare av tävlingarna eller ens en hederskommitté. Nils Ekborg och Yngve Frölander fick ta hand om ledarskapet, Nils som tävlingsledare och Yngve som biträdande tävlingsledare.

Föreningar, distrikt och enskilda uppmanades att skänka priser, vilket en nöjd organisationsledning efteråt kunde konstatera hade resulterat i ett fantastiskt prisbord. Funktionärer efterlystes i Nya Kraftsport och ombads anmäla sig snarast, gärna de som var med 1958.

TV-sändning i tre klasser

1958 blev det ingen TV-sändning, men detta år blev det sändningar från de tre tyngsta klasserna. Och bra betalt fick förbundet, 25 000 kr var inte fy skam på den tiden. Tidningarna skrev en hel del om de kommande VM-tävlingarna. Sverige-bekantingen Tommy Kono var ett tacksamt intervjuoffer. Men han kom inte att tillhöra den favorittippade skaran, det ryktades nämligen om att han inte alls var i form. Ryssar och amerikaner fick nog mest uppmärksamhet, särskilt de tyngre gossarna. Yuri Vlasov, Sovjet, med 1 OS-guld och tre VM guld bakom sig, var kanske den störste av alla lyftarstjärnor på plats i Stockholm. Norbert Schemansky, USA, var förste utmanare till Vlasov. Den elva år äldre amerikanen kom på andra plats vid VM 1962, endast 2,5 kg efter Vlasov.

En ny tungviktare visade upp sig vid VM-tävlingarna, Leonid Zhabotinsky, en man som skulle komma att ta över huvudrollen ett antal år under senare delen av 1960-talet.

Den svenska truppen fick följande utseende och resultat:

60 kg Enar Edberg, Sundbybergs TK 10 92,5-92,5-120=305,0

67,5 kg Sven-Erik Westlin, Göteborgs KK 14 110-102,5-140=352,5

75 kg Torsten Olsson, Trelleborgs ABK 14 115-115-150=380,0

82,5 kg Sven Borrman, Kungliga Flottans IF 11 125-120-155=400,0

90 kg Ingvar Asp, Lunds TK 10 130-125-162,5=417,5

VM-tävlingarna genomfördes mellan den 7 och 13 september och åter användes för övriga världen välkända Eriksdalshallen som tävlingsarena.

Sven-Erik Westlin och Ingvar Asp VM-lyftare 1963.

Tommy Konos sista VM

Några svenska framgångar blev det inte tal om. 1953 blev det bronsmedalj till Einar Eriksson (klass 60 kg), Enar Edberg kom på 6:e plats 1958 och nu, 1963 blev två 10:e platser som bäst genom Enar Edberg och Ingvar Asp. Detta kommenteras av redaktör Ingemar Lyshag, känd tyngdlyftare och journalist på Aftonbladet. Han demonstrerar svensk tyngdlyftnings tillbakagång genom ett matematiskt experiment jämför 1953 med 1963 och kommer fram till slutsatsen att ”På tio år har Sverige halkat efter i lyftkonkurrensen med 197,5 kg.”

Men hur gick det för de stora lyftstjärnorna? Tommy Kono, tvåfaldig Olympisk mästare och 6-faldig världsmästare (vann sitt första VM i Stockholm 1953) avslutade sin aktiva karriär med tre bommar i ryck och försvann ur tävlingarna. Den stora fighten mellan USA:s Norbert Schemansky (41 år!) och ryssen Yuri Vlasov blev en triumf för Vlasov. Redan efter pressmomentet hade han en 7,5 kilos ledning och i stöten var han helt överlägsen. Segermarginalen blev 20 kg för Vlasov. Zhabotinsky tog hand om bronsmedaljen.

Efter ordinarie lyft begärde Vlasov 212,5 kg i ett fjärde stötförsök vilket han lyckades med, och ett nytt världsrekord var ett faktum. VM-tävlingarna fick därmed en fantastisk fin avslutning samtidigt som Yuri Vlasov befäste sin ställning som världens starkaste man.

Genomgående fick förbundet rosor för VM-arrangemanget, trots att funktionärsstaben var i minsta laget. Det mesta fungerade mycket bra. Eleiko tillhörde samlingen nöjda leverantörer. De fick sitt genombrott i och med att deras skivstångsutrustning användes på VM.

VM 1985

Det hade gått 17 år sedan Sverige arrangerade VM 1963. Under tiden nådde svenskt tyngdlyftning sin absoluta topp genom Bo Johanssons och Hans Bettembourgs framgångar på EM, VM och OS. Lennart "Hoa-hoa" Dahlgren hade hunnit avsluta sin makalösa karriär, Nils Ekborgs efterträdare Ulf af Trolle hade i sin tur fått en efterträdare i Curt-Eric Hermansson. Dopingproblematiken började bli mer påtaglig. Då, den 11 maj 1980, beslutade förbundsstyrelsen att skicka in ansökan om att få arrangera EM 1984 och VM 1985.

Beslutet om vilken nation som får äran att arrangera dessa två mästerskap skulle tas vid kongresserna som föregick EM/VM-tävlingarna i franska Lille 1981. Men förbundsledningen var otålig och fick chansen att tillfråga IWF:s dåvarande generalsekreterare Dr Tamas Ajan, vad han trodde om chanserna. IWF:s generalsekretare var inbjuden till Stockholm som gästföreläsare på den nordiska domarkonferensen, som hölls i samband med de svenska mästerskapen i Sundbyberg 1980. Dr Ajan ansåg att Sverige hade mycket bra möjligheter att få arrangemanget.

Den 13 september 1981 genomfördes dubbla kongresser, en för EM och en för VM. De blev mycket framgångrika för förbundet. På EM-kongressen förlorade visserligen Sverige dragkampen om EM till Spanien. Men samtidigt blev Curt-Eric vald till vice president i EWF, den första någonsin från Sverige! Med ökat självförtroende fortsatte den svenska delegationen med nästa projekt, att ta hem VM-arrangemanget 1985. Och kongressen var helt på de svenskas sida och biföll ansökan med acklamation. Sverige var åter arrangör för VM i tyngdlyftning.

Förbundet hade lite förövningar redan 1982 då man den 13 november arrangerade IWF:s World Cup final i Halmstad med KK Eleiko som lokal arrangör och Eleiko AB som huvudsponsor. Tävlingarna blev en stor framgång med världsrekord av Blagoi Blagojev, Bulgarien, och en hel del TV-sändningar. Med andra ord bra test på blivande VM-organisationen.

Nu kunde äntligen de viktiga förberedelsearbetena ta vid. En av de första frågorna var att bestämma var VM-tävlingarna skulle hållas. Efter vissa sonderingar framstod två kommuner som särskilt intressanta, Falun med den fina idrottsanläggningen Lugnet, och Södertälje. Den jämna dragkampen kom att avgöras till Södertäljes fördel under slutet av 1983. Tävlingarna skulle genomföras i Scaniarinken.

VM-förberedelserna intensifierades, mycket skulle klaras av, för nu skulle Södertälje-VM presenteras och marknadsföras på VM-kongressen i Moskva hösten 1983. En ny sponsor hade knutits till förbundet och VM, Saab-Scania. Att ha en stor sponsor betyder oerhört mycket för ett litet förbund som STF. De hade kapacitet att genomföra marknadsföringsåtgärder som lyfte hela projektet till nya nivåer. Södertälje kommun gjorde också en mycket betydelsefull insats genom att framhålla fördelarna med Södertälje som VM-stad.

Vid kongressen delades ut allehanda marknadsföringsprylar bland annat lastbilar i leksaksformat signerade Saab-Scania. En affisch med VM-loggan hade tagits fram lagom till Moskva-VM och delades ut till samtliga nationers delegater. Intresset för Södertälje-VM var mycket stort.

VM-tävlingarna marknadsfördes på olika sätt, bland annat genom tävlingar. Saab-Scania Sweden Cup genomfördes i Gävle med representanter från både Södertälje kommun och Saab-Scania på plats för att studera tyngdlyftningstävlingar. Segraren i tävlingen, Jouni Grönman, Finland, fick mottaga Scania-Trofén, en elegant Orreforsvas, utdelad av Saab-Scanias representant Kaj Lindgren. Invigningen av Täljehallen blev ett samarrangemang med bland annat Förbundet och Saab-Scania och naturligtvis marknadsfördes kommande VM-tävlingar genom Yngve Frölanders, Tommy Torstenssons, Curt-Eric Hermanssons och Arthur Ringarts (TV-sporten) försorg.

I juni 1984 fick Förbundet åter besök av IWF:s Generalsekreterare Dr Tamas Ajan. Denna gång var han i Sverige för att bekanta sig med Södertälje, se de planerade anläggningarna för tävling, träning och förläggning av trupperna. Dr Tamas Ajan blev mycket nöjd och fick också tillfälle att diskutera TV-sändningar av VM-tävlingarna med TV-sportens Lennart Sveder samt Sven-Olof Malmros och Sven "Plex" Petersson. Det amerikanska TV-bolaget ABC visade också stort intresse.

Under OS-år genomförs inte VM-tävlingar, men den svenska ledardelegationen fick åter möjlighet att presentera VM-tävlingarna och redovisa hur förberedelserna fortlöpte vid OS-kongressen i Los Angeles. Efter de Olympiska Spelen stod ju Södertälje-VM på tur.

Huvuddragen av organisationsplanen för Södertälje-VM presenterades i Nya Kraftsport. Högst upp i organisationen återfanns STF:s ordförande Curt-Eric Hermansson som övergripande chef. Under honom fanns fem avdelningar:

Administrativ avdelning/tävlingskansliet (Björn Liwendahl)

Press/PR-avdelning (Mac Gänger), ansvarade också för radio och TV samt framtagning av tävlingsprogram

Teknisk avdelning (Benny Johansson) med ansvar för träning/uppvärmning (Yngve Frölander och Erik Uddebom), tävlingshall (Jan-Olof Nolsjö), speaker (Tommy Torstensson), kommunikationer (Georg Boström, klovning (Ove Eriksson), samt ceremonier (Rolf Ullman)

Förläggning/ekonomiavdelning (Sivo Johansson), ackreditering (Rolf Ullman), hotell (Christina Lexhed)

Transportavdelning (Willy Candemyr), transporter Arlanda, hotell, Scaniarinken, m m

Allmän avdelning (Kurt Isgren, Saab-Scania), kongresser, sightseeing, bankett.

Södertälje kommun ansvarade bland annat för iordningställande av tävlingsarena, träningslokal, boende för funktionärer, kongresshall, flaggning och affischering. Saab-Scania ställde nödvändiga fordon till förfogande och stod för kostnaderna i samband med ackrediteringen av aktiva, ledare och massmedia.

1984 var ett speciellt år för Förbundet. Vid årsmötet, som genomfördes på Hotel Skogshöjd i Södertälje (blivande VM-hotell) firades också svensk tyngdlyftning 75 år. 1909 bildades den från RF fristående organisation, Svenska Atletikförbundet, med uppgift att administrera brottning och tyngdlyftning. Saab-Scania hade en given roll som Förbundets huvudsponsor till VM-85 och bjöd på en jubileumsbankett.

Funktionärer behövs i massor till sådana här stora evenemang. Bland annat språkkunniga värdinnor, raska klovare, vakter med mera. Via annons i Nya Kraftsport kunde ett antal funktionärer engageras.

En stor svensk trupp togs ut (15 aktiva) togs ut redan i oktober 1984. Den slutliga truppen kom att bestå av nio ordinarie och tre reserver. Inge Johansson var huvudansvarig förbundskapten. Under sig hade han biträdande coach Jussi Tukiainen, samt massör Nils-Åke Mörth. Nedan presenteras den slutliga truppen och resultat:

56 kg Johnny Helsing, Dönje AK 11 92,5-125=217,5

56 kg Pertti Torikka, Olofströms FK - 0-117,5=0

67,5 kg John Christensen, Baltic Club 13 125-155=280,0

67,5 kg Nils-Olof Lundqvist, Karlstads AK 18 120-150=270,0

75 kg Mats Lindkvist, AK Greppet 13 140-165=305,0

82,5 kg Bertil Sollevi, Baltic Club 12 140-180=320,0

90 kg Klaus Göran Nilsson, Baltic Club 0 0-145=0

100 kg Tom Söderholm, Södertälje AK 11 165-200=365,0

110 kg Rickard Nilsson, Mockfjärds AK 6 170-190=360,0

Efter diverse turer med IWF om att förkorta avstängningen, blev Rickard Nilsson uttagen och tävlade i klass 110 kg. Rickard var den enda lyftare som startade i A-grupp och fick dessutom bästa placeringen av svenskarna, 6:e plats i sammandraget. Tuomo Kellokoski och Mats Aronsson var skadade och kunde inte ställa upp.

"Det bästa VM-arrangemanget någonsin"

VM-organisationen fick mycket beröm av internationella delegater och IWF. Curt-Eric Hermansson beskriver VM-tävlingarna i termer av succé, mycket lyckat. Men icke desto mindre fanns det smolk i glädjebägaren. Kaj Sandell, Saab-Scania, skrev ett öppet brev till svensk tyngdlyftning där han med förvåning hade tagit del av de aktivas sätt att ställa krav mitt under pågående VM. Bland annat hade de aktiva framfört krav på att förbundsledningen skulle avgå, klagomål på förläggningen, mat och representationskläder.

Enligt Holger "Hogge" Winquist bråkades det efter VM-tävlingarna 1953, 1958 och 1963, så det var kanske inget ovanligt att det skulle bråkas lite under och efter VM 1985 också.

Pertti Torikka, Olofströms FK John Christensson, Baltic Club.

Nils-Olof “Lollo” Lundqvist, Mats Lindqvist, AK Greppet

Karlstads AK

Bertil Sollevi Baltic Club Klaus Göran Nilsson, Baltic Club

Tom Söderholm, Södertälje AK Rickard Nilsson, Mockfjärds AK