De första åren

När Svenska Atletikförbundet bildades och de första tyngdlyftningsåren 1909-1921.

Text: Håkan Johanson

Historien börjar den 31 oktober 1909. Platsen är Göteborg. Svenska Idrotts­­förbundet har utlyst ett möte. Kallade är föreningar som utövar brottning och tyngdlyftning. Dessa föreningar har tidigare varit direkt­anslutna till Idrottsförbundet men avsikten är nu att skapa en specifik organisation för dessa grenar. Intentionerna förverkligas. Svenska Atletikförbundet blir en sektion inom Idrottsförbundet. Till ordförande utses J Ahlberg och i den första styrelsen är såväl ordförande, sekreterare som kassör hemmavarande i Malmö.

Att styrelsens centrala personer kommer från Malmö är ingen slump. I staden anordnas 1909 europamästerskap, det första internationella tyngdlyftnings­mästerskapet som arrangeras i Sverige. Tävlingen var uppenbarligen en framgång. Herrarna från Malmö fick förtroende att etablera det förbund som senare blev Svenska Tyngdlyftningsförbundet (STF). Malmö är fram till 1916 styrelsens säte.

Vid EM 1909 blir Erik Albert ”Lilla Pelle” Pettersson bronsmedaljör. Tävlingen avgörs i fyrkamp, som var den tävlingsform som användes fram till 1913.

Från tiden 1910-1919 saknas uppgifter om svenskt deltagande i internationella mästerskap. Internationella tävlingar kunde dock inte arrangeras mellan 1914 och 1918. Första världskriget och pandemin Spanska sjukan omöjliggjorde internationellt idrottsutbyte.[1] Den sista internationella tävlingen under denne period är Baltiska Spelen i Malmö 1914. Tanken var att tävlingsformen skulle fortsätta, men kriget kom i mellan. Tävlingen återupptas först 1966 som Baltic Cup.

Tidens svåra förhållanden återspeglas i ekonomin. Verksamhetsåret 1911/12 var Atletikförbundets omsättning 2 532 kr varav nära tre femtedelar (1 408 kr) var inkomst av tävlingar. 1918 hade motsvarande siffror sjunkit till 1 034, respektive 34 kr.

Regelförändringarna var under det första decenniet relativt omfattande och rörde olika saker. Internationellt infördes t.ex. 1910 viktklasserna 60 kg och 67,5 kg. Man hade tidigare endast tävlat i två klasser, över och under 85 kg. Nationellt antogs kvalgränser till SM på årsmötet 1918, varvid angavs att ”Samtliga till respektive klass grupp 2 hörande skola pressas minst 12 ggr.” Betydelsefullt var även det nationella beslutet 1920 att etablera en för tyngdlyftningen speciell domarutbildning.

1920-22 Atletikförbundet delas upp

Redan efter ett tiotal år blev det uppenbart att en gemensam organisation för brottning och tyngdlyftning inte var det optimala. Erik Holmer samman­fattade senare situationen på följande sätt. ”Emellertid visade det sig snart att brottningen tilldrog sig allt större intresse och anslutning, varför tyngdlyftningen fortfarande hölls i skymundan, och blev dessutom styv­moderligt behandlad. Det blev alltså att fortsätta i den gamla stilen, med de gammalmodiga cirkusbetonade atletikuppvisningarna, ibland en enstaka tävling i samband med varietéprogram, Svenska mästerskapen arrange­rades oftast tillsammans med brottning för att söka få publik, och med minst besvär få atletikmästerskapstävlingarna överstökade."

1920-talet inleds med att Algot Nybom och Erik Holmer, båda från Stockholms AK, tar initiativet till att kalla ”alla Sveriges Tyngdlyftare" till en kongress den 26-27 april 1920, för att dryfta frågan om att tyngdlyftarna bildar eget förbund. Detta beslutas också på nämnda möte.

Vid Svenska Atletikförbundets årsmöte i november 1920 beslutas därefter att tyngdlyftning och brottning skall bilda separata förbund. Brottarna antog namnet Svenska Brottningsförbundet medan tyngdlyftarna behöll det gamla namnet Svenska Atletikförbundet. Beslutet trädde omedelbart i kraft, då Svenska Gymnastik och Idrottsföreningars Riksförbunds överstyrelse samt idrottsriks­dagen i förväg lämnat sanktion för detta.

På detta årsmöte valdes en interimsstyrelse för Svenska Atletikförbundet med Einar Råberg som ordförande. Förbundets första årsmöte, den 26 mars 1922, avhölls i Ruddamskällaren i Eskilstuna i samband med SM-tävlingarna. Förbundet antog namnet Svenska Tyngdlyftningsförbundet. Anledningen till namnändringen var att man i utlandet lätt misstolkade det svenska användningen av ordet atletik, som internationellt sett används för att beteckna friidrott.

Efter OS 1920 utarbetades nya internationella tävlingsbestämmelser, de s.k. Antwerpenreglerna, vilket bland annat medförde att man började tävla med skivstång. STF tog beslut att följa det internationella tyngdlyftnings­förbundets regler och antog i enlighet med dem att införa skivstången som tävlingsredskap på årsmötet 1922. Närmare bestämt beslutades att ”’Bergs system’ införs som officiell stång, som skall användas vid alla allmänna tävlingar och vid rekordsättande.”

Beslutet genomdrevs omedelbart och på SM i Eskilstuna 1922 användes skivstång för första gången. Avpolletteringen av de gamla kulstängerna med fasta vikter var dock inte odramatisk. När styrelsens representanter anländer till tävlingslokalen finner de kulstänger ”demonstrativ upplagda” på podiet och bland atleterna finns en utbredd ovilja att överge det beprövade systemet. Skivstänger betraktas med misstro, bland annat för att själva greppet blir högre än vad man tidigare varit van vid (riktiga atleter lyfter saker direkt från golvet). Dispyten avgörs genom att atleterna håller omröstning i tävlingshallen, som avgörs med utslagsröst, och först efter det att STFs representanter Holmer och Nybom hotat med att dra in licensen för tävlingarna.

1923 genomfördes det första SM för juniorer efter beslut på årsmöte 1922. AK Herkules, Stockholm fick ta hand om premiärtävlingarna.

Serietävlingar genomförs första gången 1928 som telefonmatcher med femmannalag.

1927 antas det förbundsemblem som än idag är förbundets främsta igenkänningstecken.