Hall of Fame

Arvid "Starke Arvid" Andersson är en av Sveriges mest meriterade tyngdlyftare. Han föddes den 19 maj 1919 i Västerrottna, Värmland. Under sina första år som tyngdlyftare fick han pendla 3 mil enkel väg till träningslokalen i Sunne. Arvid gjorde värnplikten i Karlstad och fick då möjligheten att träna under Eric Boijes ledning. Efter värnplikten begav han sig till Kristinehamn, där den välkände tyngdlyftaren och atleten Sixten Lundell hjälpte honom med träningen. Arvid blev Kristinehamn trogen resten av sitt liv.

Arvids främsta idrottsmerit kom 1946, då han blev världsmästare i fjädervikt (60 kg) i Paris. Denna prestation fick stor uppmärksamhet och samma år förärades Arvid med Svenska Dagbladets bragdmedalj, hittills den enda tyngdlyftare som erhållit utmärkelsen. Inför OS i London 1948 var Arvid stor favorit i fjädervikt. Tyvärr hade han en rejäl formsvacka precis när OS skulle avgöra och kunde inte alls göra sig rättvisa på lyftflaket.

Arvid fortsatte sin idrottskarriär med att bli europamästare tre gånger samt vann en bronsmedalj på VM 1949. Han deltog också på OS i Helsingfors 1952 med gott resultat. Under sin framgångsrika karriär satte han hela 21 svenska rekord.

Arvid var inte bara en stark tyngdlyftare, han var även duktig på avancerade akrobatiska konster och var fenomenal på att gå på händer.

Arvid Andersson kom att kallas "Starke Arvid" och var mycket populär och välkänd bland idrottsintresserade. Fortfarande på sin ålders höst mindes man honom som den fantastiska tyngdlyftaren.

Arvid var under större delen av 1950-talet fram till början av 1960-talet ledare på förbundsnivå. Han hade bland annat uppdrag som förbundskapten och under åren 1955 – 1957 var han också ledamot i Tyngdlyftningsförbundets styrelse. 1959 belönades han för sina ledaruppdrag med Nordiska Tyngdlyftningsförbundets hedersmedalj av andra graden.

Bo Johansson anses vara Sveriges främsta tyngdlyftare genom tiderna. Han inledde sin idrottskarriär med att träna muskelbyggning och ställde upp i fem muskelbyggartävlingar. Från 1965 finns Bo Johansson med i tävlingsstatistiken, bland annat deltog han på Nordiska Mästerskapen för juniorer.

Bo Johansson var en teknisk driven tyngdlyftare. Suverän teknik och ett elegant uppträdande kännetecknade Bo Johanssons tävlingsframträdande.

Inför OS i Mexico City 1968 förväntades Bo Johansson hemföra en OS-medalj. Under våren och sommaren före OS hade han noterat tre svenska rekord sammanlagt, 500 kg - 505 kg – och 507,5 kg. Detta gjorde Bo till en av favoriterna till minst en bronsmedalj. Tyvärr drabbades han, som många andra, av magsjukdomen "Montezumas hämnd". Han gick ner åtskilliga kilon i vikt men lyckades trots formtappet ändå lyfta 492,5 kg, vilket resulterade i en fjärdeplats.

Bo Johansson fortsatte att träna mot OS i München 1972. På vägen dit vann han ett antal VM/EM-medaljer. Han blev den andra svenska tyngdlyftaren genom tiderna att vinna ett VM-guld, vilket kammades hem under VM/EM-tävlingarna 1969 i delgrenen ryck. Totalt vann Bo Johansson 20 VM/EM-medaljer fördelat på 5 VM-medaljer och 15 EM-medaljer.

Klass 90 kg var en av de tuffaste viktklasserna att tävla i med världsstjärnor som OS-vinnaren Kaarlo Kangasniemi från Finland, David Rigert från Sovjet, samt landsmannen Hans Bettembourg. En av de mest rafflande tävlingarna var EM 1971 i Sofia, Bulgarien. Hans Bettembourg vann pressen före Bo Johansson och David Rigert. Bo blev silvermedaljör i ryck efter David innan det skulle avgöras i stöten. Bo klarade samtliga stötar med 200 kg som bäst och tvingade upp David Rigert på världsrekordvikten 205 kg, vilket han klarade och blev Europamästare på lättare kroppsvikt före Bo Johansson.

Bo Johansson var på väg mot sitt livs toppform och de Olympiska Spelen i München väntade. Rapporterna från träningen skvallrade om att Bo låg på världsrekordvikter i samtliga delgrenar. Men strax innan avresan till München började skador ställa till problem. Efter läkarkonsultationer och medicinering fick han klartecken att ställa upp på tävlingarna. Bo gjorde några träningspass på plats i München, men dagen före tävlingarna ansåg han att det inte gick att tävla på grund av skadan.

Besvikelse och hårda ord gjorde att München-äventyret fick en tråkig efterföljd för Bo Johansson, som stängdes av i fyra månader (Riksidrottsnämnden sänkte straffet från 19 till 4 månader).

Bo Johansson kom tillbaka och vann Nordiska Mästerskapen i klass 110 kg på utmärkta 370 kg i tvåkampen. Det resultatet är i skrivande stund fortfarande ett av de bästa resultaten svensk tyngdlyftare presterat, alla kategorier. Han gjorde ytterligare ett försök att kvalificera sig till OS Montreal, men skador hindrade honom tyvärr från att fullfölja kvaltävling i Karlstad.

Hans Bettembourg är född i Neuruppin, nordväst om Berlin och är utbildad till blomsterbindare. Hösten 1966 började Hans med tyngdlyftning och han representerade då Stockholms AK. 23 maj 1969 blev han svensk medborgare. Han hade överskridit de gällande svenska rekorden redan innan medborgarskapet, därmed blev det en rejäl putsning av rekorden i en tävling i Halmstad den 31 maj med 162,5 kg i press och 452,5 kg sammanlagt i klass 82,5 kg. Han gjorde sin första landskamp i Wales i augusti 1969.

Hans Bettembourg var ingen skönlyftare, kanske mycket beroende på att han började med tyngdlyftning så sent. Men det han saknade i teknik vägde han upp med råstyrka och en enorm vilja. Hans specialitet var press och efter ett antal försök lyckades han slå världsrekord den 12 oktober 1969 i Malung. Detta världsrekord skulle följas av ytterligare tio, samtliga i pressmomentet i klasserna 82,5 kg och 90 kg.

De Olympiska Spelen i München 1972 blev Hans främsta merit. Men en handledsskada höll på att fördärva tävlingen för honom. Redan i uppvärmningen till pressen smärtade handleden varför ingångsvikten sänktes från 182,5 till 175 kg. Ingångsvikten och även 182,5 kg klarades med viss nöd. Det verkliga problemet kom i ryckmomentet där Hans hade mycket svåra problem med att hålla i vikten. Efter två bommar gjorde han ett kämpalyft på 145 kg och fick det godkänt. Favoriten David Rigert missade samtliga ryck och öppnade vägen för en medalj för Hans. I stöt fick han nöja sig med ingångsvikten 185 kg, men kunde ändå konstatera att det räckte till bronsmedalj - Sveriges genom tiderna fjärde OS-medalj i tyngdlyftning!