Styrkelyftens Era i Tyngdlyftningens historia

Tyngdlyftningens historia har inte bara handlat om den olympiska lyftningen för faktum är att under åren 1975 fram till 1997 så fanns också styrkelyften med på programmet och under denna period var det faktiskt styrkelyften som var den dominerande sporten.

Text: Willy Candemyr

Jag som skriver denna del av historien heter Willy Candemyr och var under tiden fram till 1989 ensam ansvarig i styrelsen för styrkelyftsdelen plus att jag fungerade som förbundskapten under hela denna tid, från 1990 hade jag ansvar för den administrativa delen av sporten.

Starten

Styrkelyften (SL) startade sin verksamhet redan 1969 och starten skedde i Göteborg med en man vid namn Henry Bergström som lite styrde och ställde med verksamheten, man hade ju inget förbund anslutet till RF bakom sig men ändå kom det igång verksamhet. På den tiden fanns ju bara en seniorklass och man tävlade i Riksmästerskap redan från 1970 och hann med 5 RM innan man 1975 fick SM status i och med inträdet i Tyngdlyftningsförbundet. Ja det blev till och med VM-deltagande då Ove "Stålmusen" Nilsson från Göteborg 1973 ensam och på egen bekostnad tog sig till USA och lade beslag på en femteplats i klass 60 kg.

Också 1974 blev det VM-deltagande genom Ulf Morin från Malmö, som på samma betingelser, ensam och utan ekonomisk hjälp, också tog sig till USA för en fjärdeplats i klass 100 kg.

Äntligen fullgod medlem i RF

Efter åtskilliga försök att komma in i RF med styrkelyften var vi då framme vid 1975 och nu mer eller mindre tvingade man Tyngdlyftningsförbundet att ta sig an denna sport då RF tyckte att man i stort sett sysslade med samma idrott i deras ögon. Vad RF däremot inte var så pigga på var att ge förbundet lite extra kronor i anslag för att bekosta denna del av verksamheten.

Detta hade ju till följd att det redan från början gick lite snett då det fanns styrelseledamöter som bara såg OL som seriös verksamhet och inte var intresserade av att dela på kakan till den andra delen. Men det skulle snart visa sig att SL inte var någon liten bendix i förbundet utan blev den del som snart skulle ha den dominerande verksamheten. Denna verksamhet var det som jag mer eller mindre blev påtvingad av styrelsen så det blev en lite ojämn fördelning i styrelsen som då var bemannad med 7 ledamöter alltså 6 mot 1, ingen lätt uppgift, men mitt beslut blev att verkligen ta mig an uppgiften som en utmaning och nu måste det till resultat för att hjälpa mig på färden. Jag var ju förutom ansvarig för SL också sekreterare i förbundsstyrelsen.

SL satsade hårt från början och första VM medaljerna snart ett faktum

Det blev ganska snart resultat redan 1976 tog jag ut mitt första landslag och for över till USA med hela laget på förbundets bekostnad, det blev en lyckad resa med styrkelyftens första VM-medaljer det blev 4 stycken: Den första historiska medaljen togs av Dennis Attland från Eskilstuna i klass 67,5 kg med resultatet 587,5 kg, den andra av Lars Backlund från Stockholm i klass 75 kg med 672,5 kg, och den tredje av Ray Yvande Eskilstuna som bantade ner sig 7 kg natten före tävling och tog brons i klass 90 kg. Den fjärde medaljen togs av laget.

Ja nog kändes det härligt att vända åter till Sverige efter denna debut och visst hade jag fått något att luta mig mot för fortsatt verksamhet.

I och med anslutningen till tyngdlyftningsförbundet blev det genast bättre fart på hela SL verksamheten och man var snart uppe i över 1000 licensierade tävlande detta trots att det fortfarande fanns bara en seniorklass.

Serien viktigaste verksamheten

Utvecklingen i övrigt inom SL ser ut ungefär så här:

Serieverksamheten kom igång 1977 och redan första året deltog 45 lag och då handlade det alltså bara om seniorlag

Serien som får anses som den viktigaste verksamheten måste man vårda med varsamhet det är där som hela verksamheten bygger på, det är där som alla som sysslar med sporten får en plats. Det är serien som skapar den bredd man behöver för att få en topp. Serieverksamheten utvecklades ju under åren och vid periodens slut i Tyngdlyftningsförbundet deltog inte mindre än 250 lag, men då omfattade det både ungdom juniorer, damer och seniorer dessutom bänk som tillkommit i verksamheten 1994.

Att serieverksamheten är en viktig kugge i verksamheten bevisas av att ca 700 lyftare deltar i varje serieomgång, den omfattar således omkring 70 % av verksamheten. Tyvärr måste jag nog medge att viktigheten inte är lika stor i dagens verksamhet, jag tror inte man har förstått hur viktig den är för framtiden.

Medan jag fortfarande är inne på årtalet 1977 så blev det ett nytt stort uppdrag för min del då jag blev president i Nordiska Styrkelyftförbundet ett uppdrag som sedan förföljde mig i 25 år.

Australien nästa

Som förbundskapten följde jag upp med en ännu längre resa, då den denna gång gick ända till Australien, medaljskörden blev denna gång 3 brons och ett silver och SL hade än en gång talat om att man finns till. Fortfarande var det bara tävling för seniorer och inte heller några damer.

1978 utökades det internationella utbytet då europamästerskapen för seniorer herrar infördes, den nationella tävlingsverksamheten utökades med landsdelsmästerskapen för de olika landsdelarna Götaland, Svealand och Norrland. Det blev alltså mer och mer tävlingar att sikta på både för elit och bredd. Dessutom genomfördes varje år ett nordiskt mästerskap, fortfarande var det bara seniorer som tävlade.

Styrkelyftens första "Stora Grabbar" såg dagens ljus och det blev Ray Yvander med nummer 45 och Ulf Morin med nummer 46, anledningen till de höga numren beror på att man blev en fortsättning på den OL-lista som redan fanns.

Ray Yvander, Stockholmspolisens IF, SM 1976

I Örebro

1979 stod Sverige som arrangör för det första internationella mästerskapen då Sverige tilldelats det andra europamästerskapen som dessutom skulle genomföras i min egen hemstad Huskvarna, men huvudansvarig för arrangemanget var Rolf Ullman, mannen som startade dagens starkaste styrkelyftsförening, nämligen Jönköping SK. Det blev en klang och jubelföreställning i Huskvarna Sporthall som sent skall glömmas och i ett fall glöms den aldrig, det sattes nämligen ett publikrekord som i dag inte kan slås då brandmyndigheterna efter tävlingarna kom med nya förordningar. Det blev också en stor föreställning av våra lyftare med 3 guld, 3 silver och 3 brons.

En liten kul grej från detta årtal var att styrkelyftens första tjej gjorde debut, men då trodde alla att det var en kille och blev noterad som en sådan, blev så småningom avslöjad som Rita Pedersen en liten flicka från Borås som hade lurat hela etablissemanget då det vid den tidpunkten inte var tillåtet för damer att beträda lyftarpodiet. Men det skulle inte dröja länge innan det blev verklighet för redan samma år debuterade Ilona Bösze från Göteborg som den första riktigt godkända tjejen på podiet, men Ilona fick vara ganska ensam ytterligare något år.

VM 1979 genomfördes åter i USA som var den stora SL-nationen på den tiden, tävlingen gick i staden Dayton i Ohio. Jag hade med mig 5 lyftare som gav Sverige 1 silver och 3 bronsmedaljer så nog var vi internationellt stora.

1980 kompletterades viktklasserna då +110 försvann och ersattes av klass 125 kg och +125 kg, detta innebar att vi numera tävlade i 11 klasser.

Mer klasser på gång

Så var det då äntligen dags att utöka åldersklasserna och det gjorde man genom att införa en klass med beteckningen U-23 vilket innebar att man kunde tävla i klassen till och med det året man fyllde 23 år. Viktigt att notera kanske är att man vid denna tidpunkt måste vara 18 år för att få tävla i SL.

För VM krävdes en ny USA-resa, denna gång till Arlington i Texas. Det blev som vanligt några medaljer hem till Sverige, denna gång 2 brons och ett silver. Jag kommer att presentera alla medaljörer i slutet av denna skrift.

"Stora Grabbar" Kenneth Mattsson, Lars Backlund och Conny Nilsson.

Damerna kom in i bilden

1981 blev det så äntligen dags för damerna att stiga upp på podiet, men det blev en något konstig debut för flickorna. Det handlar om Götalandsmästerskapen som arrangerades av Göteborg som passade på att göra en riktig kupp mot förbundet då man tagit emot anmälningar från nio flickor till tävlingen. Då jag var förbundets representant vid tävlingen måste jag fatta ett beslut om vad som skulle göras. Jag tror att jag fattade ett klokt beslut då jag tillät flickorna vara med men dock utom tävlan. Förbundet hade ju inte ännu fattat beslutet att flickor skulle delta i mästerskapstävlingar, men nu var dom där och säkert till fromma för hela vår idrott. Tjejerna tävlade efter poängtabell som möjliggjorde tävlan av olika viktklasser i samma grupp.

Första kvinnliga mästare blev Helena Backmark från Göteborg, på andra plats Ilona Bösze och på tredjeplats Pia Grengman, som samma år tog sig till VM på Hawaii och tog en bronsmedalj, allt på egen bekostnad.

Den första damklubben bildades och hette Trolleborgs FK med Trollhättan som hemmaadress.

VM gick denna gång österut och det blev Calcutta i Indien med 17 millioner invånare som blev en stor upplevelse för oss alla och framför allt en påminnelse till oss att vi har det ganska bra i Sverige trots allt. Sveriges utdelning blev 3 silver och 1 brons.

1982 kom så första mästerskapet för damer som då gick under benämningen RM (Riksmästerskapen). RF hade ännu inte godkänt damidrotten. Första tävlingen arrangerades i Hestra med Jarmo Nousiainen som den ansvarige. Jag måste här få nämna att Jarmo gjorde en stor insats när det gäller damlyftningen, det blev många tävlingar både NM, EM och VM med Jarmo som huvudansvarig och det var alltid stor klass på arrangemangen.

Svensk VM-historia skrevs i München 1982

Nu var det dags och VM gick i Europa, närmare bestämt i München, och det skrevs svensk SL-historia, den första världsmästaren skulle koras och det blev av bara farten 2 stycken. Allra först blev Stefan Nentis i klass 67,5 kg och som nummer 2 Kenneth Mattsson i klass 90 kg. Det blev dessutom 2 silvermedaljer, ett stort VM för lilla Sverige. Eftersom EM ingick i samma tävling blev det naturligtvis samma utdelning i denna tävling, men tillkom dessutom ytterligare ett guld och ett silver.

"Stora Grabbar" Lars Hedlund, Örebro KK, Stefan Nentis, Göteborg KK.

Kenneth Mattsson, Stockholmspolisens IF, världsmästare 1982.

Foto: Inge Johansson

Kanon VM av Göteborg

1983 blev ett ännu större år för svensk styrkelyft då vi själva arrangerade VM i Scandinavium i Göteborg. Det blev en stor klang och jubelföreställning både arrangörsmässigt och idrottsligt. Det blev 2 guld och 3 silver plus silver i lagtävlingen. Göran Henrysson den tredje världsmästaren i klass 60 kg och som nummer 4 Lars Norén i klass 125. Arrangemanget var något hela styrkelyftsvärlden talade om i många år efteråt och för min egen del var det med säkerhet en av de största upplevelser jag fick vara med om i sporten.

Som viktig händelse detta år kan nämnas att jag åkte till Florida med 4 juniorer för junior-VM. Det blev under tävlingen en stor svenskdag med alla fyra på guldplats, tyvärr blev det smolk i glädjebägaren i efterhand då det visade sig att en av deltagarna hade ätit fel gröt till frukost.

1984 blev det en ny Atlantenresa, denna gång hamnade vi i Texas, närmare bestämt i Dallas, en plats som kanske är närmare bekant genom att det var här President John F Kennedy fick sluta sina dagar genom en krypskytts försorg. Göran Henrysson tog här sitt tredje VM guld.

"Stor Grabb" 1984 Allan Eriksson, Gävle KK.

1985 blev året då svensk damlyftning i SL blev godkänt av RF och därmed gav oss officiella SM, som naturligtvis arrangerades av Jarmo Nousiainen i lilla Hestra nere i Småland.

1985 blev ett år som sent skall glömmas, Sverige stod som arrangör för tyngdlyftnings-VM och platsen var Södertälje. Som SL ansvarig kan jag inte låta bli att tycka att detta blev ett stort fiasko för förbundet, man hade helt enkelt inte kunskapen om vad som krävdes för ett sådant arrangemang. Det finns mycket man skulle kunna skriva om denna händelse men jag skall nöja mig med att säga att det inte kunde blivit sämre. Det hela slutade med total kaos för förbundet med stora ekonomiska problem att ta hand om, detta drabbade naturligtvis då även styrkelyften och dess verksamhet som blev kraftigt nerskuren då ekonomi saknades.

Göran Henrysson, Växjö AK, världsmästare 1983, 1984 och 1985.

Detta skördade naturligtvis sina offer och 1986 blev det stort räfst och rättarting då halva styrelsen fick lämna skutan. Yngve Frölander blev ny kapten och själv blev jag ny generalsekreterare. Kansliet minskades med 3 personer. Eftersom jag nu blev fast anställd fick jag också lämna sekreterarposten som jag haft sen 1970.

Det blev en mycket tuff tid de närmaste åren för att rätta till den dåliga ekonomin som uppstått, men goda insatser från landets lyftare och klubbar gjorde här en storartad insats genom insamlingar av ekonomiska medel. Det tog 3 år att rätta till finanserna så att vi på nytt kunde börja tävla i normal utsträckning.

Nya åldersgränser

Nyhet för året var att man sänkte åldersgränsen från 18 år till 16 för att få tävla i SL.

Dam-VM i storskogen

Ett dam-VM mitt i Smålandsskogarna blev ett pangarrangemang, allt signerat Jarmo Nousiainen.

Detta år skrevs också historia genom att första internationella dammästerskapet skulle gå av stapeln i Sverige, naturligtvis var det också här som Jarmo ryckte in och det blev ett pangarrangemang i lilla byn Hestra, säkerligen den minsta plats som ett VM genomförts på.

Men alla trivdes med arrangemanget som var det stora samtalsämnet i många år ute i SL-världen. Det blev också stora svenska framgångar med 4 brons individuellt och en silver i nationsstriden, så nu tillhörde vi världseliten också på damsidan.

Sverige blir tvåa på VM för damer, som arrangerades i Hestra. På

bilden svenska laget med lagkapten Jarmo Nousiainen till vänster.

B-SM nytillskott i verksamheten

1987 infördes B-SM i SL, en ny tävling för den stora massan, hade man kvalat till stora SM så fick man inte tävla här.

Den hundrade internationella medaljen sedan starten 1976 fixade Conny Nilsson genom sitt guld vid VM i Fredrikstad i klass 100 kg, att observera det handlar bara om seniormedaljer. Inget dåligt facit av lilla Sverige.

Det var ett lugnare årsmöte detta år och samtliga ledamöter fick behålla sina platser. Nytt storarrangemang på gång då dam-EM kommer att arrangeras i Jönköping och naturligtvis av Jarmo Nousiainen. Det blev tre brons och en silver plus silver i lag för Sverige.

Efter alla tidigare turer så kunde 1988 års årsmöte genomföras på 50 minuter och alla ledamöter sitter kvar på sina platser, det är härligt med det lugn som just nu råder.

En ny långresa för herrlandslaget skulle det bli, det var åter dags för Australien. Ett nytt VM-arrangemang väntar Sverige då man på kongressen bestämde att Örebro blir VM-arrangör 1991. Medaljutdelningen ett silver och två brons.

1989 blev mitt sista år som förbundskapten, det blev lite för mycket arbete med både landslag och det administrativa ansvaret som Gs för två idrotter, men 13 år med landslaget har gett mig så mycket härliga upplevelser med så fina kompisar som inte många får förmånen att få uppleva.

Sista resan gick till Canada med både herr- och damlaget. Det blev 3 brons för herrlaget. På damsidan blev det ett silver och en brons på två deltagande flickor.

Conny Nilsson, Stockholms AK, världsmästare 1987.

Total medaljskörd för tiden 1976 - 1989

Tillsammans blev det 137 internationella medaljer för herrseniorerna under min era med landslaget fördelat på 38 guld, 46 silver och 53 brons, till detta kommer ett ganska stort antal juniormedaljer där jag till min hjälp hade Ove Eriksson från Göteborg som min hjälpreda.

Kåre Lundgren ny förbundskapten

Kåre Lundgren från Öjeby AK med många landskamper bakom sig, blev mannen som nu tar hand om landslaget i fortsättningen.

1989 kom också datorer in i förbundets verksamhet, jag är faktiskt lite stolt över att jag fick vara med från början att bygga upp denna verksamhet.

"Stora Grabbar" detta år på damsidan Kristina Bohlin, Göteborg KK, Anna-Maja Honka Finspång SK, herrar Niklas Yngvesson, Vetlanda AK, Erik Johansson Göteborg KK.

Åter ett storarrangemang i Sverige då med Nässjö som arrangör stod för både EM och VM på juniorsidan.

Nu kommer öst

1990 hände något mycket stort på den internationella marknaden för SL, då spräcktes hela östblocket upp i smånationer och Sovjet fanns ej mer, ej heller Östtyskland som nu gått upp i väst och heter därmed bara Tyskland. Mellan 8-10 nya nationer har därmed tillkommit i vår sport och det blir avsevärt mycket svårare att plocka internationella medaljer. Att man inom sitt lands gränser sysslat med SL syntes ganska tydligt då man redan från början var med och slogs om medaljerna. Det blev två ryska medaljer redan vid första VM-tävlingen plus lagbrons.

En ful kupp vid årsmötet gjorde att Yngve Frölander tvingades hoppa av ordförande-posten, en mycket ful insats av organisatörerna för denna aktion. Ingen har någonsin och ingen kommer heller någonsin att komma upp till Yngves insatser för svensk lyftsport.

"Stora Grabbar" Carin Åkervall Uppsala TK, Susanne Formgren Ockelbo AK och Johnny Melander Perstorp AK

VM till Örebro

1991, nu var det dags för Örebro KK att visa att Sverige har gott om arrangörer som klarar av stora arrangemang, det gjorde man också genom att svara för ett arrangemang av absolut högsta kvalité. Men vad hände, inte en enda medalj till Sverige, den enda plumpen i hela arrangemanget.

Vi invigde vår första scorebord som byggts i Danmark på i stort sett information från mig per telefon hur allt skulle fungera. Min medverkan i tillverkningen gjorde att vi fick ett hyggligt pris på detta första exemplar på 35 tusen kronor, kolla gärna vad en sådan kostar idag.

Ungdomsverksamhet

Ungdomsverksamheten hade kommit igång och åldern hade sänkts till 15 år och första ungdomslandskampen utkämpades mellan Sverige, Norge och Danmark där Sverige lade beslag på andraplatsen. Genomfördes också första SM-tävlingen för ungdomar, dock enbart som poängtävling på grund av lågt deltagarantal.

Dam-VM fick för första gången besök av ryska damer, men det gav ingen storslam till Ryssland, det blev bara en guldmedalj.

Enbart bänkpress nu också på programmet

VM i enbart bänkpress hade startat och vi deltog med en man i Yngve Gustafson, som plockade hem en silvermedalj, den första i enbart delgrenen bänk. Det skulle bli åtskilligt mera av den varan så småningom.

1992, på "Stora Grabbar" listan stod detta år bara tjejer genom Lena Wessman, SPIF, Monica Norberg, Ludvika SK, och Marina Ceder, Lerum AK.

I protokoll från 1993 kan man läsa att styrkelyften just nu styrs av Ove Eriksson, Maire Puolakka och Christer Restrup, en trio som skulle hänga med några år framåt.

VM för damer och herrar i Jönköping

Nu var det dags för nästa stora internationella arrangemang och det handlade om både dam- och herr-VM och platsen skulle bli Jönköping. Bas för arrangemanget var Jarmo Nousiainen och detta skulle bli han sista framträdande i SL-verksamheten. Men tack Jarmo för allt vad du gjort för SL framför allt på damsidan, jag tror inte alla förstod alla dina insatser, men du får skylla dig själv, du gjorde ju dig till ovän med nästa hela SL-Sverige med ditt många gånger konstiga agerande.

Sverige tog sin första medalj på damsidan i enbart bänkpress genom Anna Wikström, f d Restrup. Stockholmspolisens IF bjöd på resan till Taiwan och Anna betalade med en silvermedalj.

Detta år infördes också separata tävlingar i enbart bänkpress och detta fördubblade tävlingsverksamheten över en natt. Det tillkom också många nya lyftare, men ändå var det så att de flesta körde båda idrotterna. Någon direkt hausse på licensmarknaden gav det inte heller.

En stor grej för mig detta år var att jag blev utsedd till hedersledamot i tyngdlyftningsförbundet, vilket kändes som en liten uppskattning för vad man åstadkommit för sporten.

Detta år var det bara killar på "Stora Grabbars" lista, Lars Flyborg, Lerum AK, Magnus Carlsson, Öjeby AK och Lars O Augustsson, Nässjö AMK.

Styrkelyften bildar eget förbund

1994 blev ett år med mycket turbulent i styrelsen. Årsmötet hade röstat fram en niomanna styrelse, uppdelad med 3 för SL, 3 för OL samt en trio för den centrala verksamheten. Själv satt jag som en sammanhållande del i min egenskap av Gs. Jag kan direkt säga att det var ingen lätt uppgift. Varje avdelning hade egen bestämmanderätt över sina beslut, vilket naturligtvis utvecklades till en huggsexa. Detta blev naturligtvis också inledningen till den skilsmässa som var ofrånkomlig. OL hade ju ända sedan sammanslagningen talat för en delning, men det blev mest snack från deras sida och lite handling, det skulle gå ytterligare några år innan det hände något och när det hände så var det SL som tog tag i det hela.

1995 återgick man till 7-mannastyrelse och dessutom lade man om verksamhetsåret att omfatta kalenderår, detta gjorde att verksamhetsåret denna gång blev 18 månader långt.

Så var vi då framme vid 1996, året då allt skulle hända, men då var det SL som gjorde slag i saken genom att Christer Restrup helt enkelt bildade ett nytt förbund. Men man lämnade naturligtvis inte Tyngdlyftningsförbundet förrän RF:s Riksidrottsmötet hade godkänt det nya Styrkelyftsförbundet. Detta skedde först vid Riksidrottsmötet den 24 maj 1997 och först då var styrkelyften ett eget förbund, 22 års tjäbbel med OL var till ända och kanske ändå det bästa som kunde hända.

Detta år slutade jag också min anställning som Gs och gick till ett lugnt och skönt pensionärsliv, trodde jag, men annat blev det. Men det är en helt annan historia som inte hör hemma i denna historik.