Kvinnornas intåg

Tyngdlyftning för damer blev vanligt i slutet av 1980-talet. Damer fick Europamästerskap 1988 och Världsmästerskap 1987. Damernas tyngdlyftning har sedan Olympiska Spelen 2000 i Sydney olympisk status.

Text och bilder: Christina Mård

Sverige genomförde sitt första Riks­mäster­skap för damer 1992 och det första Svenska Mästerskapet 1995. Polisen Cup var startskottet för att samla de kvinnor som ville tävla i tyngdlyftning. Det var i stort sett den enda återkommande tävlingen för kvinnor under 80-talets andra hälft. Då fanns det ett tiotal lyfterskor i landet som hade tävlingslicens. 2008 hade antalet växt till ett 70-tal licensierade.

Sammanlagt har ca 220 damer ställt upp på tävlingsflaket under åren. Flest kvinnliga tyngdlyftare har Mossebergs AK haft, som toppar med ca 20 licensierade.

1994 introducerades en speciell damskivstång med 25 mm i diameter istället för herrarnas 28 mm, vilket gör stor skillnad för greppet men också för svikten och känslan i lyften. Damstången väger 15 kg. Reglerna är för övrigt desamma för män och kvinnor, men viktklasserna är olika. Från och med 2002 genomförs SM per viktklass. Tidigare genomfördes SM med koefficient enligt den så kallade Sinclairtabellen. 2006 deltog totalt 20 damer vid SM, vilket är rekord hittills.

Damer tävlar även vid Lag-SM. De fyra främsta lagen från allsvenska serien är kvalificerade till final. Sveriges bästa damklubb och hittills obesegrade är Mossebergs AK, med bland annat Anna Söderberg, Lena Berntsson och Annika Berntsson. Stockholms AK var en gång nära att slå dem, men förlorade med ett poäng i sista lyftet vid Lag SM 2006.

Hitintills har två kvinnor erövrat Stora Grabbars märke, Stina Mård, nr 106 och Maria Bohm nr 107.

Internationella medaljer har två svenska lyfterskor lyckats erövra. Sophia Sundblad, Falun AK tog vid EM för ungdom 1995 brons sammanlagt. Hon tog även brons i ryck året efter vid U-16 EM i Bulgarien, i klass 70 kg. Maria Bohm, Kalmar AK, tog brons i 53 kg klassen i ryck vid EM 1998 i Tyskland. Deltagande vi olympiska spelen har endast Maria Bohm varit i närheten av då hon ingick i SOKs talanggrupp inför OS 2000.

Kinesisk dominans

Kina tillsammans med andra asiatiska länderdominerade damlyftningen redan från början, vilket har lett till många mästerskapstitlar och Olympiska medaljer. Asiatiska kvinnor har definitivt visat sin överlägsenhet över sina Europeiska konkurrenter, men dominansen har inte varit total, andra kontinenter som Nord- och Sydamerika har också Olympiska mästarinnor.

Världsrekordens utveckling för damer har pekat rakt uppåt, särskilt sedan damerna fick Olympisk status år 2000. Tidigare var alla förvånade hur bra kineserna var, men nu är de tidigare resultaten vardagsmat. Ett gott exempel är Ruth Kasirye från Norge, som vid senaste EM 2009 ryckte 107 kg i klass 63 kg. Detta kan jämföras med Karoliina Lundahl från Finland som 1997 ryckte 108 kg, världsrekord i klass 82,5 kg, ett resultat som då uppfattades som fantastiskt. Till detta kan läggas att världsrekordet i klass 75 kg i skrivandes stund är 131 kg.

Sverige har arrangerat flera internationella mästerskap under de senaste åren då vi har haft flera duktiga ungdomar, juniorer och seniorer. Vid Promotion Cup i Kalmar 2000, deltog Maria Bohm och Anna Svensson. Sveriges lag 1 slutade på andra plats totalt.

När damernas klass 75 kg avgjordes vid JEM i Kalmar 2001 satte Stina Sundström nya svenska och nordiska juniorrekord. 72,5 kg i ryck var både svenskt och nordiskt rekord. Detta resultat var endast 7,5 kg från en medaljplats. I stöt blev resultatet 80 kg vilket var nytt svenskt rekord. Marie Gyllenhammar var en av tre deltagare i damernas klass 63 kg B-grupp. Hon fick 57,5 kg i ryck och 67,5 kg i stöt, sammanlagt 125 kg. Svenska juniorrekord sattes också av Sara Åsberg i klass 48 kg. Hennes rekordnoteringar i klassen är nu 45-55=100 kg sammanlagt. Ytterligare två väldigt aktiva damer under 2000-talet har varit Gerda Sundström från Falu AK, och Jowan Safari, Stockholms AK.

Varför tyngdlyftning för damer?

Hur kommer det sig att man börjar med tyngdlyftning som kvinna? Det är nog inte så stor skillnad varför flickor och kvinnor eller pojkar och män fastnar för just tyngdlyftning. Det behöver inte alltid vara tävlingsmomentet som är viktigast, men för många är det just det som är tjusningen med lyftningen, att just i rätt ögonblick göra det ultimata lyftet, och dessutom i en hastighet som gör att det hela är över på mindre än en sekund. En förhoppning om att utföra det perfekta lyftet och naturligtvis att se hur mycket det är möjligt att överhuvudtaget lyfta över huvudet är andra drivkrafter.

Maria Bohm om sin start

Det hela började för min del på 90-talet då jag såg en tyngdlyftare för första gången, jag var 16 år. Tyngdlyftaren som jag såg var Bizan Rezaei, då en av Sveriges framgångsrikaste. Bizan tränade i SPIFs lokal på Kungsholmen i Stockholmen.

Jag blev fascinerad av utförandet, det explosiva, kraftfullheten och den precision lyften utfördes med. Tyngdlyftningen tilltalade mig direkt. Idrotter som jag pysslat med innan var basket och hästsport.

I samma lokal som Bizan, började jag också träna tyngdlyftning. Det visade sig att en del av charmen med tyngdlyftning är att utförandet av ett bra tekniskt lyft ser lätt ut, men i själva verket är det mycket svårt att utföra ett bra lyft. Jag kämpade på och började så småningom tävla i mindre omfattning. Min första stora tävling var JSM i Falköping. Mitt mål var guld, det gick enligt planerna. Det var ett SM med många kvinnor som deltog, men de flesta lyftarna var män. Det viktigaste med denna tävling var för stunden vinsten, men långsiktigt var det den positiva känslan jag fick med mig hem.

Maria Bohm

Den positiva känslan plockade jag fram vid de flesta tävlingstillfällen under hela min karriär som tyngdlyftare. Jag fortsatte att tävla och mitt första landslagsuppdrag 1993 var en landskamp mellan Sverige och Finland på Cirkus i Stockholm.

Några år senare, 1997 hade jag fått besked från förbundet att jag inte fick åka på EM eftersom mina resultat inte ansågs tillräckliga för att hävda mig på internationell nivå, och då det inte fanns resurser för damer det året. Jag lyckades förhandla till mig att få åka om jag betalade mitt deltagande själv. För mig var det viktigt att få tävla utanför Sverige eftersom att det var då annan nivå på motståndet och lyfterskorna var fler än hemma i Sverige. Jag är mycket glad att jag stod på mig. I bagaget hem till Sverige detta år fick jag nämligen med mig hem ett EM brons i ryck i klass 53 kg, sammanlagt kom jag fyra. Denna medalj är den första och senaste internationella medalj som Sverige tagit hem på damsidan för seniorer.

1998 fick jag också göra mitt första VM som då gick i Finland. Det var trettio grader kallt och vinter. Jag hade lite problem med vikten och hade tänkt att svettas ut de sista grammen ner till min viktklass, med någon minuts marginal vägde jag till slut in. Tävlingen gick bra och det var fantastiskt kul att delta. jag är nöjd med min placering, åttonde plats i ryck och tionde sammanlagt. Vilket är bra om man tränar och tävlar som amatör i en sport där proffs och amatörer tävlar mot varandra. Med facit i handen så var det detta år som var mitt framgångsrikaste år som tyngdlyftare.

Efter detta år tycker jag själv att mitt intresse och min glädje till att lyfta försvann något, därför tror jag även att resultaten stagnerade. Jag fortsatte att träna och tävla men det positiva minnet av JSM i Falköping hade svalnat något. Jag presterade på rutin och det höll ett tag tills den dag jag bestämde mig för att sluta helt att tävla. Av alla timmarna jag lagt ner på tyngdlyftning ångrar jag inte en enda.

Stina Mård minns

Två år efter Polisen Cup, min första tävling 1988, kunde jag beställa biljetter till La Laguna på Teneriffa där EM 1990 gick av stapeln. Vi kom på att det vore idé att satsa på EM. Det fanns ju fortfarande få tävlingar att vara med på och ännu inget RM eller SM. Märkligt, men inga verkade vara intresserade. Det var bara till att knäcka spargrisen och ge sig av. STF hade godkänt 137,5 kg sammanlagt i 56 kg klassen, det vill säga 8:e platsens resultat från föregående års EM gällde som kvalgräns. Det här var det tredje dam EM:et hittills och de första åren var många deltagare starka friidrotterskor.

1994 var året jag debuterade på VM, det kändes stort att få representera Sverige. Det är de mest minnesrika från mina år som lyftare, dagarna i Istanbul under VM 1994. Förmodligen eftersom det var mitt första VM. Förbundet hade inte råd att skicka oss mer än tre dagar, dagen innan tävling, tävlingsdagen, och hemresedagen. Ture Widlund bokade en sightseeing tur som varade minst tre timmar, vi hoppade av när vi tyckte att vi sett tillräckligt med bönetorn och Moskéer.

Det var så mycket större med VM, mer folk med både damer och herrar i samma mästerskap. Innan 1994 hade ju damerna bara fått tävla ihop med juniorerna. 70-85 blev mitt resultat med en tolfte plats totalt i klass 59 kg. Kineserna tog hem alla damklasserna. Att kvala till tävlingar har visat sig vara en sak att sedan verkligen få åka dit och delta en annan. Stina erinrar sig turerna kring VM 1995:

"Några månader tidigare hjälpte Jacob Asp, AK Jyden, mig med matchningen och till mina bästa resultat någonsin, 75-95 kg, på Aalborg Cup vägandes 58,35 kg (204 p). VM kvalet var uppnått. Kina nästa. Inför detta VM trodde jag att man kunde pusta ut, men finanser är alltid en svår bit för oss lyftare. Inga pengar fanns för min resa till Kina, förbundet hade visst inte räknat med mig, men till slut skramlade de fram det som behövdes. Det var ju året innan OS i Atlanta och VM var den största OS kvaltävlingen någonsin för herrar, totalt över 400 deltagare.

Stina Mård

Efter en lång höst boendes i danska Aalborg och tränandes under Folke Liwendahls ledning bar det av mot Guanzhou i Kina. Jag slutade 9:a, på mitt näst bästa resultat 72,5-92,5 i -59 kg klassen. 75 rycket underkändes för press likaså 95 stöten. Till medaljplats var det ju förstås några kilon, 85-110, Kina vann som vanligt genom Chen Xiaomin på 92-123,5 nytt junior världsrekord."

Stina fortsätter "Jag tänker ibland på hur många mil Stockholms AKs damstång har färdats då det var brist på uppvärmningsstänger, den har till och med flugit till Skellefteå och deltagit på nordiska mästerskap. Tack och lov blev det ett silver 75-87,5 (59 kg) i min sista riktigt bra tävling efter ett 1995 fyllt av händelser som kan räcka för ett helt liv".

Sophia Sundblad berättar

”När jag som elvaåring följde med mamma till Falu AK:s träningslokal för att hämta hem min storebror som då tränade tyngdlyftning, tyckte jag att alla såg fåniga ut när de stod där och ’hoppade’ med stänger. Tränaren tjatade att jag också skulle börja, men jag vägrade, tills jag en dag mjuknade och testade. Hade till en början lite svårt att erkänna att jag faktiskt tyckte det var roligt. Jag utövade samtidigt många andra sporter, men det blev tyngdlyftningen som tog över. Som 13-åring deltog jag på mitt första USM i Sörby. Det var en nervös upplevelse att få tävla mot de bästa. Jag lyckades i alla fall med mina 27.5 i ryck och 40 kg i stöt ta ett brons. Vilket var början på min karriär.

1995 blev det ett USM-guld i Bergsjö och jag kvalade in till UEM i Grekland. Med en krånglande axel i Grekland lyckades jag slå personligt rekord med fem kg i ryck, men i stöt gick det sämre på grund av skadan. Jag fick nöja mig med en sjunde plats. Det var en stor upplevelse att få delta på ett sådant stort mästerskap och jag var mäkta imponerad av segrarinnan från Ukraina som ryckte tio kg mer än vad jag gjorde i stöt.

Med ytterligare ett USM-guld i Haninge 1996 var det åter dags för ett U-EM. Till skillnad från föregående års U-EM var förberedelserna optimala utan skador och givande träningsläger. Med höga förhoppningar anlände jag till Burgas, en liten stad i Bulgarien. Det rådde stor fattigdom och det var ingen vidare klass på hotellet och maten kunde jag nästan inte äta. Något som gjorde mig matt och kraftlös och jag blev på dåligt humör och hade svårt att fokusera på tävlingen. Jag ville bara ha den överstökad så jag fick åka hem. Till råga på allt kom ett beslut om att jag skulle gå upp en viktklass, vilket inte gjorde mig gladare. Mina chanser såg större ut i 70 kilosklassen, sa min tränare Olavi Blomfjord. Jag minns att jag ändå ogillade beslutet.

Väl på tävlingen var jag fokuserad och kände ett skönt lugn. Något som inte min konkurrent från Finland hade hittat. Hon var nervös och darrig, vilket kostade henne en medalj som i stället gick till mig! Med 12.5 kg i personliga rekord fick jag med mig hem en bronsmedalj i ryck. I stöt och sammanlagt hamnade jag på en femte plats. Denna resa var en stark upplevelse och jag förstår än i dag inte hur jag lyckades prestera så bra med tanke på omständigheterna som jag inte alls gillade. Direkt efter U-EM väntade en skolstart på lyftargymnasiet i Olofström. Under mina två år i Olofström, utvecklades min lyftning och mina resultat bara ökade. Jag vann två JSM-guld och ett J-NM-silver. Jag började lägga fokus på OS 2004 i Aten. Jag deltog på ett talangläger för idrottare i olika sporter som man satsade extra på inför OS. Ett av de bästa läger som jag någonsin varit med på.

Jag trodde inte min karriär skulle sluta som 18-åring, men efter många skador och brist på motivation, flyttade jag tillbaka hem till Falun och lade lyftarskorna på hyllan. Efter barnafödande hittade jag motivation och glädje i lyftningen igen och satsade på SM, som skulle hållas på hemmaplan 2002. Till min besvikelse blev jag ensam i viktklassen, men jag gjorde en bra tävling och fick åka på Finnkampen. Med den tävlingen som slutade med att vi fick storstryk satte jag en stor punkt i min lyftarkarriär.”

Nutid

2004 inledde STF en ungdoms och juniorsatsning, där ett av målen var ”Landskrona 2006”. EM för ungdomar på hemmaplan. Stefan Wennefjord och Fredrik Svensson fick äran att leda gruppen. Ett antal läger och tävlingar genomfördes, allt med sikte på U-EM.

Resultatet av satsningen lät inte vänta på sig och hela fyra tjejer klarade kvalgränsen. Något som med lite perspektiv måste anses som unikt. Ungdomarna som kvalade in var Matilda Samuelsson, Carita Hansson, Josefine Reiser och Anna Haldén. Matilda Samuelsson i klass 58 kg placerade sig på sjätte plats, med samma resultat som bronsmedaljören, men med tyngre kroppsvikt.

Landskrona EM blev ett avstamp för större internationella tävlingar, framförallt för Carita Hansson och Matilda Samuelsson. Året efter, vid U-J/NM 2007, fortsatte framgångarna och flicklaget vann nationstävlingen överlägset. Vid J-NM 2007 gjorde Matilda Samuelsson 205 Sinclair­poäng, än idag det bästa junior­resultatet av en svensk dam.

Sommaren 2007 Carita Hansson på ett tre veckors träningsläger till Kina. Tillsammans med kinesiska talanger fick hon träna och leva påskolan där ungdomar och juniorer skolas till att bli elitlyftare. Carita Hansson gjorde som ungdom 197 Sinclairpoäng, ett resultat som toppar alla tiders ungdomsranking.

Carita Hansson

Matilda Samuelsson kom året efter att bli den första svenska dam att delta på J-VM, detta gick 2008 i Colombia. Matilda kvalade genom att göra 170 kg totalt i klass 63 kg. Ännu en dam som bör nämnas i samband med ungdomarnas och juniorernas framfart är Madeleine Ahlner. Madeleine tog tidigt en plats i ungdomslandslaget och har varit en av våra stabilaste lyftare genom ungdoms- och juniortiden.

Damerna har de senaste sex åren också fått en återkommande internationell tävling i Eleiko Women Grand Prix och när detta skrivs, sommaren 2009, har just JEM i Landskrona avslutats. 59 damer deltog. Sverige representerades av Linn Fridström, Norrköpings AK, (53-69=122 kg, 8:e plats), i klass 58 kg av Angelica Roos, Mossebergs AK (70-80=150 kg, 7:e plats) och i klass 69 kg av Carita Hansson, Visby AK (78-96=174 kg, 5:e plats).

***

Avslutningsvis skall noteras att många av nittiotalets svenska rekord har blivit slagna av nu aktiva lyfterskor. Att hålla sig i toppen kostar dock både tid, kunskap och pengar. Förhopp-ning är därför att förutsättningarna skall bli ännu bättre, så att svensk damlyftning kan utvecklas än mer. Tyngdlyftning kräver tålmodigt arbete under lång tid för att slutligen kunna toppa inför tävling, då det oerhört tydligt märks att musklers styrka och snabbhet är färskvara, viket är tjusningen, att helt enkelt vara bäst när det gäller.