Gå till innehåll
Svenska Tyngdlyftningsförbundet
Svenska Tyngdlyftningsförbundet

De kärva åren 1985-1990

När förbundet arrangerade VM 1985 befann sig svensk tyngdlyftning på sin absoluta höjdpunkt. Förbundet hade hela tyngdlyftningsvärldens ögon riktad mot sig. Dåvarande ordförande, Curt-Eric Hermansson, skrev i ledaren i första numret av Nya Kraftsport efter VM:et, att tävlingarna ur alla synvinklar var mycket lyckade. Det ansågs till och med vara ett av de bäst genomförda VM-tävlingar någonsin. Allt fungerade perfekt och inte ens under kongressen fanns det ifrågasättanden, något som annars tillhörde det normala.

Text: Håkan Johanson

Trots ett väl genomfört VM så var det mycket interna problem inom förbundet. På årsmötet hösten 1985 redovisade Curt-Eric sin syn på problemen samt de beslut förbundsstyrelsen tagit. De viktigaste problemen var:

  • Dopingfall
  • Landslaget och VM
  • Kanslifrågan
  • Ekonomin

Vid den här tiden stod det helt klart att tyngdlyftning och styrkelyft hade stora problem med dopingmissbruk. Många av de aktiva menade att "för att hänga med världseliten måste man använda anabola steroider efter som de andra gör det". Från OS 1984 (Los Angeles) släpade förbundet på en tung ryggsäck i form av dopingfall från uttagningstävling till OS samt från själva OS-tävlingarna. 10 dopingfall konstaterades strax innan Södertälje-VM skulle starta. Fem av dem kom från SM/SL i Enköping.

För VM-tävlingarna i Södertälje blev det framförallt negativa påföljder vad gäller TV-sändningarna. Västtysk TV, som bland annat länkade sina sändningar till Sydeuropa, drog ner sändningstiden drastiskt, vilket också fick till följd att sändningar i USA påverkades. Totalt innebar det minskade intäkter för förbundet och ett anseende som nådde bottennoteringar.

Landslagstruppen gjorde gemensam aktion mot förbundsstyrelsen och krävde dess avgång. Anledningen var missnöje med förläggning, mat och kläder under VM, men också ett allmänt missnöje med förbundsstyrelsen. De aktiva fick svidande kritik av Scania (Kaj Sandell), där han hävdade att de aktiva på olika sätt skämde ut sig och gav förbundet dålig reklam. Delar av kritiken var säkert riktig, ingen rök utan eld, men mycket tillbakavisades av styrelsen.

På förbundets årsmöte klev Tommy Torstensson upp i talarstolen och talade om att han ämnade sluta som kanslichef men kunde tänka sig att arbeta kvar på förbundet i en annan roll. Anledningen var att han efter självrannsakan kommit fram till att han inte klarade av jobbet. På kansliet rådde då ett mindre kaos.

På årsmötet framkom att förbundet drogs med svåra ekonomiska problem. Årets resultat blev ett underskott på drygt 200 000 kr, detta utan VM-redovisningen. Den skulle komma i 1986 års bokslut. En av bovarna bakom det dåliga resultatet var det så kallade förlaget, det vill säga försäljning av idrottsprodukter. Framförallt hade man missat fakturera stor del av försäljningen.

Den hårt prövade förbundsstyrelsen tog till ett drastiskt beslut bestående av ett program i tre punkter för att komma till rätta med problemen. Förslaget lades fram till årsmötet och efter ett antal justeringar fick det följande utseende.

Beslut 1. Att avstänga alla tyngdlyftare och styrkelyftare från internationella tävlingar, såväl inom som utom Sverige under tiden 86.01.01 - 86.12.31. Undantag: a) Ungdomstävlingar, b) Nordiska mästerskap, c) Styrkelyfts-EM i Finland november 1985, d) Styrkelyfts-EM i Stockholm maj 1986.

Beslut 2: Att de 25 bästa tyngdlyftarna och de 25 bästa styrkelyftarna kontinuerligt skall genomgå upprepade tester, där dopingpatruller mycket väl kan dyka upp på t.ex. träning.

Beslut 3: Om trots ovanstående ändå dopad lyftare påträffas, skall hans förening uteslutas ur seriesystemet.

Det var ord och inga visor. Senare undanröjer Riksidrottsstyrelsen beslut nr tre då det strider mot RF:s stadgar. Med dessa beslut så skulle förbundet få bukt med dopingproblemen. Vi får strax anledning att återkomma till dopingproblematiken.

I samband med VM-tävlingarna, i skymundan från alla stora problem, avvek en lyftare från sin trupp och begärde senare asyl i Sverige. Lyftaren som åsyftas var Bijan Rezaei. Redan i slutet av 1985 deltar Bijan på Eleiko Cup och vinner.

Doping, doping, doping...

Det finns inget ämne, vare sig förr eller senare, som har diskuterats så intensivt inom tyngdlyftningsförbundet såväl som utanför, som dopingproblematiken. Alla åsikter för och emot har ventilerats i massmedia, vid köksbordet och varhelst folk har träffats. TV-debatter, tidningsartiklar, årsmöten, i träningslokalen, och varje gång så har det blivit långa och livliga debatter. Anabola steroider och därtill hörande problem med regler och bieffekter av missbruket har varit och är fortfarande otroligt intressant ämnesområde.

Curt-Eric Hermansson tar upp dopingproblemen i ledare efter ledare och varnar för de svårigheter tyngdlyftning och styrkelyft kan få om problemen fortgår. Han "hotar" med att föreningar och förbundet kan få minskade bidrag, att sponsorer flyr från sporten och massmedia ges chansen att skriva om idrotterna i stora svarta bokstäver med ett innehåll som borde avföra förbundet från jordens yta omedelbart.

Men förbundsordförandens förmaningar har ingen effekt, dopingfallen fortsätter att ramla in till förbundet i en jämn takt. Curt-Erics ord från tidigare ledare börjar besannas. Scania väljer att hoppa av som sponsor för STF och satsar istället att stödja den internationella tyngdlyftningen via IWF. Nya dopingfall uppdagas i samband med JSM- och SM-tävlingar i styrkelyft samt styrkelyfts-EM i Stockholm. Statistisk sett är det motionärer som utgör den största andelen av dopingfall, därefter kommer styrkelyft och sedan tyngdlyftning, men inom Idrotts-Sverige görs ingen åtskillnad, utan samtliga dopingfall belastar Tyngdlyftningsförbundet. Det är helt uppenbart att de beslut som tagits i anledning av att bekämpa missbruket, inte har haft avsedd effekt. Problemen hopar sig för Curt-Erics styrelse och vid årsmötet 1986 blir det nytt manskap i förbundsstyrelsen.

Yngve tar befälet på tyngdlyftarskutan

Låt oss stanna upp ett tag vid årsmötet 1986. Läget inom Tyngdlyftningsförbundet var mycket infekterat av flera problem. Tidigare har redovisats det dåliga resultat av bokslutet för 1984/1985, där huvuddelen av det dåliga resultatet kunde tillskrivas STF:s förlag. Men till årsmötet 1986 redovisades också det nyligen genomförda VM:et i Södertälje. (STF hade då brutet räkenskapsår från 1 juli till 30 juni). Nu förelåg en resultaträkning med ännu större förlust.

Distriktsdelegaterna ville inte ge delar av styrelsen fortsatt förtroende, utan via valberedningen föreslogs nyval till tre av posterna. De som fick gå var förbundsordförande Curt-Eric Hermansson, vice ordförande Benny Johansson samt förbundskassör Sivo Johansson.

Valberedningens förslag till ny förbundsordförande var Yngve Frölander, som därmed gjorde comeback i förbundsstyrelsen. Han var sekreterare under åren 1962 till 1966 och återkom som förbundets generalsekreterare 1967 till 1978. Vidare blev Johnny Wiklund och Krister Gunnarsson invalda i STF-styrelsen. Två av förbundets anställda, Tommy Torstensson och Christina Lexhed hade sagt upp sig från sina tjänster på kansliet.

Willy Candemyr, sekreterare åren 1970 till 1985, hade tidigare varit projektanställd åren 1983-84 som förbundskapten för styrkelyftarna, blev nu förbundets generalsekreterare. Han fick den otacksamma uppgiften att försöka få ordning på förbundets administration. Willy delade upp arbetet genom att arbeta tre dagar på kansliet i Farsta samt två dagar från hemmet (Willy bodde i Jönköping).

Till förbundssekreterare valdes Georg "Jojje" Boström. Jojje var redan vid den här tiden veteran inom STF-styrelsen, skulle nu axla Willys post. Jojje kom att vara förbundets sekreterare ända till våren 2010.

Rena Lyftet - nya krafttag mot doping

Yngve konstaterar i sin första ledare i Nya Kraftsport 1986/7 att "ingen är väl så dum, att han tror att det går att göra goda affärer till lyftidrottens fromma med dopingskandaler i massmedia, var och varannan månad. Den idrottsman som i fortsättningen befinnes dopad, han ska UT UR GEMENSKAPEN! RF, STF, distrikt och klubbar satsar nu på 'RENA LYFTET'. Det ska också Du göra! Bort med dopingen!"

Detta blev startskottet för ett projekt som var förankrat hos RF och som hade en god struktur i sig. RF satsade 80 % av sina antidopingresurser på förbundet, främst genom utökad testverksamhet. Drygt 50 % av alla tester skulle göras på aktiva inom förbundet. RF-konsulenter fick i uppdrag att arbeta tillsammans med förbundets föreningar och genomföra besök, informera, samla in tester samt en utbildningsdrive. Ett studiematerial kallat "Avstamp mot framtiden" togs fram för ändamålet. Målet var att förbundet skulle vara totalt dopingfritt till 1989.

Det fanns mycket som skulle göras. Föreningarna uppmanades att ta beslut om att arbeta mot doping, något som senare dyker upp i RF:s och föreningars stadgar i form av att "verka för en dopingfri idrott". SDF:en utsåg så kallade vägledare som fick fungera som kontaktpersoner inom respektive distrikt. Aldrig tidigare hade svensk lyftsport gjort en sådan kraftsamling för att bekämpa dopingen!

Dopingtester, informationsmöten och utbildningar avlöste varandra och redan i januari konstaterade en nöjd förbundsordförande att det hade gett resultat. Våra SL-lyftare hade varit i Holland på VM-tävlingar och kommit hem med 1 guld, 3 silver och en bronsmedalj samtidigt som lyftarna hade testats och befunnits vara rena från dopingsubstanser.

Vid förbundets februarimöte 1987 togs nya grepp i kampen mot dopingen. Nu togs beslut om att införa något man kallade för B-licens. Tanken var att Tyngdlyftningsförbundet skulle slippa ta ansvar för de som tränade i våra lokaler men tävlade i andra idrotter. Genom att föreningsmedlemmar som inte tävlade i OL/SL löser en B-licens skulle de räknas som medlemmar som STF ansvarade för i dopinghänseende. B-licensen skulle kosta 135 kr (tävlingslicensen kostade då 150 kr) och för det skulle man få Folksams idrottsförsäkring och förbundets tidning Nya Kraftsport. B-licensen skulle träda ikraft den 1 juli 1987.

I samband med ett möte med RF-representanter Bengt Sevelius och Staffan Jonsson rekommenderades STF att istället för B-licens införa ett träningskort med tre rutor med texten OL, SL samt övrig idrott. Vidare berördes straffsatserna för dopingbrott. STF-styrelsen ansåg att lyftare som fälls för dopingbrott borde stängas av i tre år. STF uppmanades att skriva motion till Riksidrottsmötet. Jonny Wiklund, ledamot i STF:s styrelse och projektansvarig för Rena Lyftet, föreslog att förbundets, SDF:ens och föreningarnas stadgar skulle kompletteras med en skrivning om att det är otillåtet att använda dopingmedel.

RF redovisade att man genomfört 320 dopingtester under perioden oktober 1987 till 28 februari 1988. Under den här perioden redovisas fem dopingfall för STF. En försiktig optimism börjar skönjas.

B-licensen som blev träningskort som blev "Gröna kortet"

STF hade under 1987 täta kontakter med RF, främst de som ansvarade för dopingtester och juridiken. Årsmötet 1987 är betydligt lugnare än 1986, även om det fanns ledare som inte höll med om allt. Det började bland annat att knaka i samarbetet mellan OL och SL, men Yngve Frölander ville inte på några villkor vara med om någon splittring. Förbundet hade vid början av 1980-talet försökt att få igenom att styrkelyft skulle få medlemskap i RF som eget förbund med blev klart nedröstade.

Idén med B-licens ersattes av träningskort, men på styrelsemötet som följde på årsmötet 1987 beslutades att Johnny Wiklund och Staffan Jonsson utarbetar det "Gröna kortet". Det skulle lanseras 1 januari 1988 och kosta 10 kr. Hur många föreningar som genomförde "Gröna kortet" finns inga uppgifter om. Nya idéer lanserades, exempelvis började föreningar skriva medlemsavtal som beskrev gällande dopingregler och därtill böter/skadestånd för den som fälls för dopingbrott.

Dopingdebatten tar ny fart och förbundet blir utsatt för massivt ifrågasättande genom en artikel i DN den 2 mars 1988. Strax därefter blir Staffan Jonsson intervjuad i radio där det utbasuneras att Tyngdlyftningsförbundet hade 42 registrerade dopingbrott under 1987. Trots att RF i samband med RIM 1987 gratulerade STF till att förbundet kommit till tals med dopingproblem, blir STF oerhört hårt ansatt och en av frågorna som radioreportern ställde till Staffan Jonsson var "42 lyftare dopade under 1987 - kastar ni ut lyftarna nu?" Enligt förbundets uppgifter skulle det vara 38 fall för åren 1986 - 1987.

Från och med nummer 3/1988 publiceras i Nya Kraftsport de lyftare som är avstängda från "all idrottslig verksamhet" med namn, klubbtillhörighet och avstängningstid.

Vägvisare från 17 distrikt samlade till antidopingkonferens.

John Christensen - ett tragiskt dopingfall

Ett dopingfall kom att skapa större massmedial uppmärksamhet än vanligt i september 1988. John Christensen får vända hem från Seoul innan tävlingarna startat på grund av positivt dopingprov. Han attackerar fotograf på Kastrup och skandalen var ett faktum.

RF nekade till att genomföra tester före OS med motiveringen att det inte var deras policy. STF via Johnny Wiklund beställde tester som togs på Bosön den 20 augusti. Den 17 september kom svaret och då var John redan på plats i Seoul.

John kom aldrig tillbaka mer till tyngdlyftningen och drabbades mycket hårt av det fördömande som han utsattes för i många år. Både han och hans familj fick utstå mycket under de kommande åren. Ilskan från ledare och aktiva var också mycket stor. För John återvände vardagen så småningom och han engagerade sig i dopingproblematiken och reste runt på fritidsgårdar och liknande och höll föredrag om doping och varna ungdomar för att använda sig av dopingpreparat.

Det positiva som kom ut av detta var att "fallet John " öppnade ögonen för RF när det gäller vikten av att testa aktiva elitidrottare innan de åker på stora mästerskap.

Fortsättning på Rena Lyftet

Medlemsavtal och landslagsavtal är de nya vapnen mot dopingen. Föreningar och distrikt kan via avtal med lyftare på lägre nivå informera om gällande dopingregler och fastställa bötesbelopp. För eliten togs det fram ett landslagsavtal som stipulerade att lyftare som fälls för dopingbrott skall betala 20 000 kr i böter. Beslutet togs oktober 1988.

Debatten fortsatte och inlägg kom från alla håll, även de mer oväntade. Förrförre ordförande Ulf af Trolle debatterade i en artikel vintern 1989. Han beskrev hur man redan "på hans tid" varnade lyftare för anabola preparat, trots att det inte ens var förbjudet att tävla med dem.

Exempel framfördes på hur föreningar och distrikt mer eller mindre framgångsrikt arbetade mot dopinggisslet. Från förbundet arbetades fram 30-listor för respektive gren med de bästa lyftarna som kontinuerligt skulle kontrolleras. Vidare togs beslut att utesluta lyftare från landslaget för alltid vid positivt dopingprov.

En viss trötthet börjar smyga sig in bland ledarna i förbundstoppen. Nu hade Rena Lyftet pågått sedan hösten 1986 och målet var totalt dopingfritt till 1989. Väl framme vid 1989 finns problemen kvar i minst samma omfattning. Hösten 1990 blev det ordförandebyte, Yngve Frölander avgick plötsligt dagen före årsmötet och ny ordförande blev Björn Sörensen, Stockholm.

De sista dopingskandalerna?

Björn Sörensens första år var relativt lugnt med avseende på dopingproblematiken. De åtgärder som vidtagits, sanktioner, medlems- och landslagsavtal m m, verkade fungera. Men det var ett bedrägligt lugn.

Vid SM i SL i Västertorpshallen i Stockholm ertappades sex (6) lyftare med att vara dopade. Samtliga testades positivt för anabola substanser. Det blev en chockartad upplevelse för förbundet och dess medlemmar. Ett extratillkallat styrelsemöte diskuterade den uppkomna situationen och ett antal förslag väcktes. På det ordinarie styrelsemötet i augusti togs följande beslut:

  • Ingen före detta dopingfälld får tävla på SM.
  • Den som fällts för doping två gånger får ingen tävlingslicens i framtiden.
  • Landslagsledare har rätt till subjektiva uttagningar, dvs. att ej ta ut en lyftare till landslaget som han misstänker använder dopingpreparat.

Trots ovan beskrivna åtgärder fortsätter dopingmissbruket och dopingärendena upptar stor tid för Gs och bestraffningsgruppen. Statistisk står styrkelyftarna för den större andelen av dopingfall, något mindre hos tyngdlyftarna och motionärer utgör fortfarande en mycket stor grupp. Ett nytt handlingsprogram tas fram och presenteras hösten 1992. Samtidigt kan konstateras att begreppet "Rena Lyftet" tycks ha gjort sitt. Projektansvarig under åren 1986-1992 var Johnny Wiklund, som avgick ur STF:s styrelse vid årsmötet 1992. Därefter används inte projektnamnet "Rena Lyftet" mer.

Från och med 1993 avtar antalet dopingfall och efter delningen av förbundet 1997 (se mer nedan) är antalet dopingfall bland licensierade tyngdlyftare bara ett par stycken under 2000-talets första 10 år. Fortfarande fälls motionärer vid dopingtester, men omvärlden har nu förstått att dopingmissbruk inte är en isolerad företeelse inom Tyngdlyftningsförbundet utan något som finns i andra idrotter och i skolor och på privata gym.

Publicerad: 2022-12-10

Senast uppdaterad: 2022-11-17

Sponsorer

Besöksadress

Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Postadress

Box 110 16
100 61 Stockholm

Kontakta oss

+4686996330
office@tyngdlyftning.org

Leveransadress

Östgötagatan 98 D
116 64 Stockholm